Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Annelie Pompe är entusiastisk efter sin resa till den indonesiska ögruppen Raja Ampat: "Tillsammans har vi haft magiska upplevelser under ytan. Korallreven är som sagovärldar", skriver hon i sin krönika. Bild: Anders Hofgren

Annelie Pompe: Jag har bott i det sista paradiset

Äventyraren Annelie Pompe har tillbringat tio dagar i en paradisisk övärld i utkanten av Indonesien. "Vi har gått omkring barfota, duschat kallduschar med bräckt källvatten och ätit enkel mat. Djungelns ljud och solen har väckt oss på morgonen innan yogapass, och när det blivit mörkt har vi gått och lagt oss", berättar hon i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det kallas för "det sista paradiset", och kanske är det sant. Jag har just varit tio dagar i Raja Ampat, en övärld i utkanten av Indonesien. Öarna är en del av det som kallas koralltriangeln. Det är ett enormt ekosystem som har runt 75 procent av alla koralltyper i världen och mer än 3 000 fiskarter. Man försöker bevara denna del av havet genom nationalparksjobb.

Vi har bott på en så kallad eco resort, oerhört nära naturen. Bungalowen var byggd av lokala trädsorter, bambu och flätade tak. Den hölls uppe av styltor på havet där vattnet glittrade mellan golvplankorna. Babyhajar simmade omkring nedanför hyddans öppning. Vi har gått omkring barfota, duschat kallduschar med bräckt källvatten och ätit enkel mat. Allt har varit klibbigt varmt och blött. Djungelns ljud och solen har väckt oss på morgonen innan yogapass, och när det blivit mörkt har vi gått och lagt oss. Att leva nära och med naturen gör någonting med oss människor, det är som att komma hem till sig själv.

Vi har varit i havet varje dag och jag har hållit träningspass i fridykning. Tillsammans har vi haft magiska upplevelser under ytan. Korallreven är som sagovärldar. Vi har simmat över korallrev med sköldpaddor, hajar och djävulsrockor, men störst av alla upplevelser var en resa till en närbelägen ö där vi råkade ut för ett riktigt äventyr; mötet med ett annat sätt att leva.

Byn var likt många andra byar uppbyggd av mycket små, fallfärdigt enkla hus utan elektricitet eller närvaro av tv eller mobiltelefoner. Alla går barfota, har ett ombyte kläder, knappt med pengar eller mat för att hålla sig mätta för dagen.

Den välgörenhetsorganisation vi är där med har byggt en skola där några indonesiska lärare jobbar på frivillighetsbasis. Vi var där för att möta skolbarnen och prata med dem om havet, våra jobb, vikten av att vilja studera vidare och tro på sig själv.

Men först ville by-äldsten ta med oss på en "liten vandring i djungeln". Det är inget som lokalbefolkningen vanligtvis gör, utom när de ska ta sig till ett visst fruktträd. By-äldsten plockade fram macheten och började göra väg genom en ibland ogenomtränglig djungel. Ganska snart kom gruppen ifrån varandra och gick och klättrade i mindre smågrupper. Med mestadels små barn som guider tog vi oss framåt på bristfälligt teckenspråk och engelska. Ingen visste hur långt vi skulle gå, eller om tidvattnet var för högt för att gå strandvägen. Några valde att klä av sig och vadade med väskan på huvudet. Några var rädda för krokodilerna som kunde finnas i vattnet. Vi gick genom mangroveträsk och upp i djungeln igen. Vattnet var för länge sedan slut i vattenflaskan och magen kurrade.

Efter ytterligare någon timme var vi tillbaka i byn med repiga ben, sand i skorna och glitter i ögonen. Barnen skrattade lika högt som vi åt vårt gemensamma äventyr. Vi lärde känna varandra bättre under djungelvandringen än i pratstunden. Olika sätt att leva kan mötas i de enklaste av aktiviteter.