Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Som genom ett under undgick Rozalia Milanson att bli en del av folkmordet på romerna under andra världskriget. Hennes pappa var ett av alla offren. På 1970-talet kom hon till Sverige. "I Sverige var det bra från första stund. Vi trivdes och hade aldrig bott kvar här om vi inte känt oss välkomna", säger hon. Bild: Mathias Pernheim

"Jag förstår inte hur jag överlevde min barndom"

Rozalia Milansons pappa försvann och kom aldrig tillbaka. Sedan fördes hennes mamma bort och sattes i läger. Själv undkom Rozalia Förintelsen genom att som barn leva på flykt och sjunga för soldater på tågstationer i forna Sovjetunionen. I dag, 75 år efter befrielsen av Auschwitz, berättar hon om en borglömd del i Förintelseberättelsen: folkmordet på romerna.

Mellan 1941 och 1945 mördades en stor del av Centraleuropas romer.

Rozalia Milanson kunde ha varit en av dem, men lyckliga omständigheter gjorde att hon undkom en säker död.

Såg aldrig mer sin far

Hon föddes 1932 i trakterna kring Leningrad. När hon var tioårsåldern splittrades familjen.

– Det började med att min pappa arresterades. Jag såg honom aldrig mer. Jag tror att han mördades. Sedan fördes min mamma bort och sattes i läger. Jag fick ta hand om mina systrar Belka och Fira. Vi hade varken mat eller pengar. Det var ett mycket svårt liv.

Bild: Mathias Pernheim

Vi träffas hemma i lägenheten i Bergsjön i östra Göteborg. Rozalia sitter tillbakalutad i vardagsrumsfåtöljen omgiven av många fotografier på väggarna. Från ett av dem blickar maken Milan Milanson ut över rummet.

– Han var en mycket fin man. Väldigt snäll, säger Rozalia på lite knagglig svenska.

– Du tyckte väl att han såg bra ut också, undrar Marcela Kovacsova som är vän till familjen och på besök hos Rozalia.

Hon har arbetat med föreställningen "En oförglömlig historia" som är en berättelse i sång, dans och teater om romernas livsöde. I den har Rozalia medverkat och sjungit romska sånger som hon lärde sig som barn.

– Han var snäll, det är det som räknas. Han hjälpte alla som behövde honom. Det blev ensamt när han dog.

Barnbarnet översätter

Barnbarnet Elvis Bagarowicz finns också på plats hemma hos Rozalia. Från sin plats i rummet deltar han i samtalet och översätter frågor och svar till svenska och romani.

Rozalia levde ett kringflackande liv som barn, berättar hon. Hennes mamma försörjde sig med torghandel och som spådam. Pappan minns hon inte så mycket av.

När föräldrarna försvann vilade ansvaret för småsystrarna på Rozalias axlar.

Kände sig aldrig säkra

Rozalia berättar hur de under de kalla årstiderna bodde i godsvagnar och reste runt mellan olika järnvägsstationer i jakten på mat. De kände sig aldrig säkra. De visste aldrig var de hamnade och risken att bli tagna av tyska soldater fanns vart de än kom.

– Jag dansade och sjöng på tågstationer för att få ihop till mat. Jag var tvungen att ta hand om mina systrar och försörja oss på något sätt. När vi fick höra att tyska soldater var i närheten så flydde vi, berättar hon, och fortsätter när Elvis har översatt:

– Ibland bodde vi i tält med andra romer men det var farligt att lämna platsen. Ibland kom soldater och hämtade människor direkt i lägret, många försvann och kom aldrig tillbaka. Det var många familjer som förlorade någon. Så levde vi i fem år. Kan du tänka dig? Det var ett mycket svårt liv.

Alltid beredd att fly

Rozalia berättar att trots att hon alltid var på sin vakt och beredd att fly, så var hon aldrig rädd.

– Jag hade inte tid att vara rädd. Jag var tvungen att försörja oss och det var det viktigaste. Det är först nu när jag tänker tillbaka på vad som kunde ha hänt som jag blir rädd.

Det är en stor nöd som hon beskriver. Hon berättar hur faror lurade överallt. Hur nära hon var att dö när taket rasade in i en byggnad som hon och andra romer hade gömt sig i. Hon slår sig på axeln för att visa var en av bjälkarna föll. Och hur hon efter en annan olycka hoppade på kryckor men fortsatte att dansa och sjunga för sin överlevnad. Och om de otaliga gånger som hon fick fly undan tyska soldater för att inte bli tillfångatagen.

– Man levde för dagen. Man visste ju inte om man var i livet nästa dag.

Bild: Mathias Pernheim

När kriget tog slut kom hennes mamma Kraka tillbaka från lägret.

Tillsammans flyttade de till Lodz i Polen och fick ett bättre liv än tidigare. De pratade aldrig om vad mamman hade upplevt under kriget.

Fick två bröder

I stället kämpade de på och började om på nytt. Kraka gifte så småningom om sig och Rozalia fick två bröder, Roman och Kola som i dag bor grannar med Rozalia i Bergsjön. De levde i husvagnar och reste runt i landet och försörjde sig på handel, spådom och dans. Men så i början av 1970-talet hörde de talas om Sverige.

– Vi hörde att det var ett bra land att bo i. Romer hade det inte lätt i Polen och vi kände oss inte välkomna där, så vi flyttade. Vi fick hjälp av polska myndigheter att lämna landet.

Så började resan med bil och husvagn till Sverige, Malmö och sedan till Göteborg där Rozalia nu har bott i mer än halva sitt liv.

– I Sverige var det bra från första stund. Här började vi ett nytt liv. Vi trivdes och hade aldrig bott kvar här om vi inte känt oss välkomna.

Rozalia träffade sin man i Polen. Hon skrattar gott åt frågan hur de träffades.

– Vi bodde i samma område. Det dröjde inte länge innan vi gifte oss

I Sverige ägnade sig maken Milan åt handel. Paret fick två döttrar och anpassade sig väl till ett liv i lägenhet och som bofasta.

Änka i 25 år

Nu har hon varit änka i 25 år. På ålderns höst blir det lite ensamt och hon kommer inte ut lika ofta som förr. Räddningen är den stora familjen och att hålla igång hemma och laga mat.

– Jag har det bra, säger hon. Men kroppen värker.

– Du gör för mycket, protesterar Elvis. Du sitter nästan aldrig still och vilar. Men du är jämt glad. Det har du alltid varit. Jag har aldrig sett dig ledsen. Det är otroligt med tanke på allt som du har gått igenom.

– Ja, jag har varit med om mycket, svarar Rozalia.

– Jag förstår inte hur jag överlevde min barndom. När jag tänker tillbaka och berättar kan jag nästan inte tro att det handlar om mig.

Rozalia Milanson

Ålder: 87 år.

Bor: Lägenhet I Bergsjön.

Familj: Barn och barnbarn, övrig släkt och vänner.

Intressen: Sång, laga mat och tv-serier.

Auschwitz

Auschwitz var det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Lägret var verksamt från 1940 till januari 1945. Omkring 1,3 miljoner personer deporterades till Auschwitz, av dessa dog 1,1 miljoner i lägret. 90 procent av dem var judar. Den 27 januari 1945 befriade allierade trupper, det vill säga Röda armén under ledning av marskalk Ivan Konjev, de som fanns kvar, vilket var 7 000 fångar.

Källa: Wikipedia

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.