Den 7 maj 2019 anlöpte en strid ström av meddelanden till min telefon. De kom från de mest skiftande håll och alla ville de berätta samma sak: Att Jean Vanier var död. Tydligen var det vida spritt att han var av mina stora förebilder. Jean Vanier var akademikern som valde att dela sin vardag med människor med fysiska och psykiska funktionshinder och som mot senare delen av sitt liv sa:
”När jag åldras märker jag att jag har svårt för att relatera till så kallade normala människor. Jag vet inte vad jag skall prata om. Jag kan leka och skämta kring matbordet med funktionshindrade, men jag märker att jag håller på att marginaliseras”.
Jag mötte honom en enda gång och då bara några få timmar. Men det finns möten man aldrig glömmer. För mig blev timmarna med honom ett sådant möte. Vi möttes aldrig mer och nu är det för sent.
Så här var det, jag hade anmält mig till en fem dygn lång, tyst retreat i byn Trosly-Beuril ungefär en timmes resa från Paris och får väl vara ärlig och säga att jag mer reste dit för att få en chans att möta Jean än att vara tyst.
Den nästan två meter långe mannen, vars böcker och texter jag läst i många år, väntade på mig ute på bygatan, sa mitt namn och lade armen om mig. Efter några steg bad han mig byta sida eftersom han hörde dåligt på sitt ena öra. ”So, what’s your story?”, frågade han. Öppningen var oväntad. Först visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Sedan började jag berätta, jag gjorde det som om vi hade känt varandra hela livet. Jag berättade om min väg från vårt liv hit till hans. Precis när vi gick in genom dörren sa han: ”Vi glömmer så lätt att vi bara passerar det här livet. Några stannar länge, andra tittar bara in. Men alla bara passerar”.
Timmarna flög när vi satt i de slitna fåtöljerna i hans enkla hus, mycket av samtalet har jag glömt, men jag kommer aldrig att glömma det han sa om hur han försökte tänka om varje människa han mötte: ”Du är aldrig den jag tror att du är. Lär jag känna dig skall jag upptäcka att du är mycket vackrare än jag trodde. Och mycket mer sårad”.
När det första meddelandet om hans död plingade till i min telefon var jag omedelbart tillbaka vid själva inledningen av vårt möte. Han hade naturligtvis mycket viktigt att berätta. Självklart var han medveten om att jag hade tusen frågor till honom, men med den mogna människans återhållsamhet lade han band på allt det för att i stället börja dra i några trådar i min berättelse. Det uppstod ett utrymme där, en rymd som är svår att sätta ord på. En rymd som hör ihop med riktningen i orden ”So, what’s your story?”
Jag försöker förvalta den gåva jag fick den där eftermiddagen genom att varje vecka ha något samtal som inte har någon agenda, möten som bara syftar till att få höra någon annans berättelse. Berättelser är universitetet i disciplinen mänskligt liv, de är den kortaste vägen till en värld av förståelse och respekt.
