"Jag blir olycklig om jag inte får dansa"

Alingsås är hemma. Tryggheten och förankringen. Där föddes Bo, eller Bosse, som de flesta säger, och där bor han nu, 70 år senare, tillsammans med sin nye man. Ändå var det längtan bort som ledde till första steget i den långa karriären inom dans och scenkonst.

– Jag ville bara ut! förklarar Bo Westerholm när vi träffar honom utanför Göteborgsoperan, där han just repeterar inför nypremiären på operan "Tosca." Han har tre statistroller.

Dansade i var hamn

Att bli sjöman verkade vara ett bra sätt att ta sig ut i världen, tänkte Bo som ung och tog sikte på Göteborg och Barken Viking. I skolan där lärde han sig jobba på däck, nere i maskin och även servera. Det förde ynglingen ut i världen en båt som gick med styckegods.

Bild: LISA THANNER

1/3

Han dansade varhelst de låg i hamn, på diskon och nattklubbar. För det var dansa han helst ville. Redan som barn hade han lärt sig steg genom att stå på pappas fötter, i den musikaliska familjen hemma i Alingsås. Pappa Arne och farbror Henry spelade i Westys orkester med engagemang i parker och revyer. Umgänget med olika artister var flitigt, Lill-Babs träffade Bo som barn. Inte visste han då att han senare skulle spela mot henne i "Annie get your gun" på Scandinavium (1974).

Pojken Bo hade närmat sig den enda dansskolan i Alingsås. Men där möttes han av beskedet att bara flickor togs emot. Det minnet har bidragit till Bo Westerholms starka engagemang för allas, inte minst pojkars, tillträde till danskonsten.

Satte fötterna i sockiplast

När han gick iland var de fortsatta yrkesplanerna diffusa. Det blev jobb i mentalvården, men en dag 1970 såg han en annons. Om jazzbalett, ledd av amerikanen Claude Marchant, som hade kommit till Balettakademien och satt hela Göteborg i gungning. Jazzbalett var tidens fluga. Nu blev Bo Westerholm också biten.

Han hade tidigare ägnat sig åt gymnastik, så han tog på sina blå byxor, en vit t-shirt och satte fötterna i vita sockiplast.

– Jag avvek från de andra, konstaterar han och minns hur han så klädd tog plats alla stilenliga trikåer.

Han införskaffade snabbt en baddräkt och strumpbyxor av tjockare kvalitet, som han klippte fötterna av. Benvärmare – ett måste på den tiden – fixade han genom att klippa ärmarna av en tröja. Så småningom hittade han butiken som sålde riktiga danskläder.

För nu hade han hittat dansen. Och den kom att bli en bärande del i hans liv, en passionerad historia som bara fortsätter.

– Jag blir olycklig om jag inte får dansa, säger Bo

Blod, svett och tårar

Claude Marchant upptäckte genast begåvningen hos den nya eleven.

– Han sa "om ett år står du på scen, om tre år är du i USA", berättar Bo.

Men han vågade inte tro att läraren menade allvar. De slog vad. Bo fortsatte att jobba för att finansiera sin dansträning. Göteborg blev en del i bastillvaron.

– Den klassiska baletten gav mig blod, svett och tårar, men det var min högsta lycka, säger han.

Marchant vann vadet. 1971 stod Bo Westerholm för första gången på dansscenen i Marchant Dance Theatre på Götaplatsen, i samband med Göteborgs 350-årsfirande, och i Stenhammarsalen. 1973 fick han stipendium och for till danscollege vid American Dance Festival i USA.

Yrkeslivet och privatlivet flätades ihop. Claude Marchant och Bo Westerholm blev snart ett par, en relation som varade till Marchants död 2004. I arbetet med dansarna blev Bo en uttolkare av Claudes intentioner.

– Jag har alltid älskat att undervisa, inflikar han.

Många elever har under åren passerat genom salarna på Balettakademien, Teater- och operahögskolan – numera Högskolan för scen och musik – vid Göteborgs universitet och hos Danshuset.

Det blev tjugo år med Marchant Dance Theater. Scenkarriären förde även Bo ut på många turnéer och engagemang på teatrar, nöjesscener, nattklubbar och i tv. Han dansade i Stora teaterns balett och i Cramérbaletten. Det har blivit en pågående blandning av musikaler, revyer, shower, teater, opera och dans. Även koreografi och regi.

Seriös passionär

Vid millennieskiftet blev han rektor för Balettakademien i Göteborg. Och 2013 skolchef för Skara skolscen. Med manusförfattaren och regissören Maria Hörnelius samarbetar han sedan flera år både på Karlsborgs fästning och i Stallebrottet på Bohus Malmön.

Engagemangen på Göteborgsoperan är också återkommande, som statist och dansare i operor, och i dansverk som Fredrik Benke Rydmans "Eldfågeln" (2015–16). I Svenska balettskolans "Nötknäpparen" ska Bo i december medverka en tredje omgång. Och i oktober dansar han, tillsammans med Pia Thörngren – en kollega ända från det första scenframträdandet – "Trois Danses" av Jehan Allain i Vasakyrkan, som ett inslag i Orgelfestivalen. Fullt upp, med andra ord.

– Jag är inte pensionär, jag är en seriös passionär! säger Bosse Westerholm.

Lis Hellström Sveningson