Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det var länge sen Gunnar Numeus och Roland Kjellander tog klivet ut ur garderoben, men deras kamp för ett jämlikt samhälle fortsätter. Nu arbetar de för en HBTQ-diplomering av äldreomsorgen och möjligheten till profilerade äldreboenden.

"Jag avundas dagens unga homosexuella som kan leva ut sina förälskelser"

Gunnar Numeus och Roland Kjellanders engagemang i HBTQ-frågor är ett livslångt åtagande. I varje nytt sammanhang tvingas de komma ut på nytt.

Ända sedan de träffades i slutet av 70-talet har de haft på känn att kärleken skulle hålla, att de skulle följas åt genom livet och så småningom åldras tillsammans.
I dag är både Gunnar Numeus och Roland Kjellander pensionärer och har ett bekvämt liv i ett av de nybyggda bostadsområdena vid Eriksberg i Göteborg.
Deras äktenskap innebär samma rättigheter och skyldigheter som alla andras - och i dag kan de älska varandra helt öppet.
Mycket har hänt sen de stod på barrikaderna för 40 år sedan och påbörjade kampen för ett tolerantare och mer jämlikt samhälle.

Då handlade striden om självklarheter, kan man tycka i dag. Som att alla människor ska kunna välja vem de vill leva med och att homosexualitet skulle upphöra att klassificeras som en sjukdom.
- Engagemanget har följt oss genom de olika livscyklerna. Nu arbetar vi för en HBTQ-diplomering av äldreomsorgen och möjligheten till profilerade äldreboenden, berättar Gunnar Numeus som också är ledamot i ett av stadens pensionärsråd.
En sak vet de båda med säkerhet. De tänker inte gå in i garderoben igen oavsett vad den stigande åldern ställer för krav. Om de kommer att behöva omsorg och hemtjänst i framtiden vill de bli bemötta med respekt och att personerna som arbetar i deras hem ska ha en fördomsfri inställning.
- Jag vill att det ska finnas förståelse för att Gunnar är min make och inte vilken gubbe som helst. Vi ska inte behöva förklara oss varje gång det dyker upp någon nyanställd, säger Roland Kjellander.

Att inte ingå i normen betyder att ständigt definiera sig själv inför andra, och att i varje nytt sammanhang komma ut på nytt för att undvika missförstånd. Visst går det bra för det mesta, men bortsett från att det är tjatigt, skapar det alltid en liten oro för att bli ifrågasatt.
- Som med många av alla andra kamper i världen, kan vi aldrig vinna den här fullständigt. Vi är beredda på en backlash när som helst, säger Gunnar Numeus.
Både han och Roland har varit medvetna om sin homosexualitet sedan tidiga tonåren, och de blev aktiva inom RFSL redan under studieåren.

Gunnar utbildade sig till sjuksköterska och Roland läste kemi på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.
Nu har de många framgångsrika yrkesår bakom sig. När Gunnar Numeus gick i pension för några år sedan lämnade han ett jobb på Västra Götalandsregionens centrala kansli där han fungerade som administratör, utvecklare och projektledare.
Roland Kjellander som numera tituleras professor emeritus är fortfarande engagerad i sin gamla arbetsplats på universitetet och har sedan pensioneringen skrivit både böcker och publikationer.
- Men parallellt med våra karriärer har vi alltid haft ett engagemang i bland annat RFSL och RFSU. Det har både inneburit aktivism och gett oss ett socialt sammanhang, förklarar Roland Kjellander.
Han berättar hur han kom i kontakt med RFSL:s lokalförening i Stockholm som 20-åring och den fantastiska känslan av att hitta hem.
För första gången i sitt liv träffade han likasinnade och kunde prata öppet om sin längtan efter en relation. Lättnaden han upplevde då är obeskrivbar, säger han.
- Jag kan avundas dagens unga homosexuella som kan leva ut sina ungdomsförälskelser. Att jag aldrig hade den möjligheten har präglat mig som människa, säger han.

Roland och Gunnar träffades på en RFSL-kongress 1978 och har varit ett par sedan dess.
Tillsammans har de genomlevt smusslande och smutskastning, upplevt hur manliga homosexuella utpekats som spridare av bögpesten aids på 80-talet och under vissa perioder har de ständigt tvingats vara på sin vakt.
Men de har också fått vara med om en HBTQ-rörelse som sakta men säkert vunnit mark. Först infördes registrerat partnerskap 1995, möjlighet att adoptera barn 2003 och samkönade äktenskap sex år senare. Kändisar som Jonas Gardell och Mark Levengood har öppet kunnat visa sin kärlek till varandra och ta ordentligt med plats i offentligheten.
- De uppskattas av den breda massan, vilket har haft en oerhörd betydelse för oss, säger Roland Kjellander.
Även om han, liksom Gunnar, aldrig sänker garden helt och alltid är beredd på en tillbakagång – har det blivit lite lättare att andas även i den gamla bögknackarstaden Göteborg.
När paret flyttade hit på grund av arbete 1989 var stadens rykte som en homofobisk plats som allra värst.
Under ett par årtionden utsattes otaliga homosexuella för hatbrott och trakasserier mot klubbar och föreningar var vardagsmat. Dessutom inträffade flera mord på homosexuella män både i Västsverige och på andra platser i landet under 90-talet.
- Det vände äntligen för 10-15 år sedan. Men det betyder inte att vi kan slappna av och känna oss nöjda, det finns alltid fler instanser som behöver påverkas, säger Gunnar Numeus.
Roland och Gunnar registrerade sitt partnerskap när det blev tillåtet och gifte sig när det blev okej.
Däremot var det aldrig realistiskt att skaffa barn tillsammans när de var unga. Både två är väldigt barnkära, och kanske hade agerat annorlunda i dag – det vet de inte.
- För mig är ändå det viktigaste att vi är två vuxna som bildar en enhet. Gunnar är min närmaste familj, konstaterar Roland.
När HBT-seniorerna bildades 2010 var medlemmarna ett tiotal, nu har nätverket vuxit till 40 personer. Gruppen träffas regelbundet, en gång i månaden i RFSL:s lokaler i centrala Göteborg. Några av deltagarna har långa liv i garderoberna bakom sig, och har först i pensionsåldern vågat ta steget och kliva ut.
- Vi har seniorer som varit gifta med heterosexuella partners och som de fått barn tillsammans med. De har ändrat sina liv först på äldre dagar, säger Roland Kjellander.
Att han och Gunnar bjuder in till sitt hem och berättar sin historia är just för att skingra fördomar och visa upp vilka de är. Då tillräckligt många människor är öppna med sin homo-, bi- eller transsexualitet så sker verkliga förändringen, menar de.
- Varje vinst för oss är ett etappmål. Nu väntar vi bara på den första homosexuella statsministern, säger Gunnar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.