Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Jag kliver in i mörkret och låter tårarna rinna, skrattar högt, suckar och skakar på huvudet." Bild: Björn Larsson Rosvall, Anders Ylander

Britta Hermansson: Jag är tacksam, påfylld och berikad av filmerna

Prästen Britta Hermansson gav sig in i biomörkret under Göteborgs filmfestival, och fick uppleva världen ur andra perspektiv än sitt eget. "Det är livet som återberättas gång på gång och ibland på ett sätt jag tror är långt ifrån min vardag", skriver hon i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Visst var vi och såg samma film? En man skyndar ikapp mig på väg till spårvagnen. Efter en fantastisk filmfestival i Göteborg med över fyrahundra tillfällen att se och diskutera film är det inte omöjligt. Visst såg vi samma film. Det var dessutom den sista på årets festival. Vi var rätt omtumlade, när vi tog sällskap mot Järntorget denna sena kväll. Överväldigade och grubblande. Vem var det egentligen som var skyldig? Efter ytterligare några dagar har jag tänkt flera varv på detta. Jag kom tillbaka till några viktiga scener men framför allt fler frågor. Den väckte många tankar och oerhört viktiga reflektioner.

Tack till filmfestivalen i Göteborg för alla fantastiska berättelser, dokumentärer, kortfilmer, animerade, komedier, dramatik och historier byggda på verkliga händelser, nya regissörer, manusförfattare, bidrag från flera länder och underbara mötesplatser i staden.

Vi har trängts i köer och pratat film, letat plats i biomörkret, tappat räkningen på alla gånger vi sett Jan Guilou och Anna Odell i en installation starta upp varje visning. Jag vet, några tänker, kanske nästa år. Då ska jag nog ändå försöka vara med. Gör´t!

Det gör något med mig att få kliva in i en berättelse, försöka begripa något lite till om oss själva, hur vi handlar mot varandra och hanterar våra känslor. Att vid något tillfälle också lyckas komma på en visning där regissören och några av skådespelarna finns med i salongen är ren och skär bonus. Plötsligt får man ytterligare en dimension efter att ha sett filmen. Det blir tillfälle att ställa frågor och höra mer om det vi just upplevt.

För mig handlar det också om att byta perspektiv. Jag kliver in i mörkret och låter tårarna rinna, skrattar högt, suckar och skakar på huvudet. Det är livet som återberättas gång på gång och ibland på ett sätt jag tror är långt ifrån min vardag. Jag är tacksam, påfylld och berikad.

Det utmanar mig också att hitta ord för det språk jag ständigt söker för att återberätta Bibelns berättelser.

Hur ska dessa otroliga scener hitta dagens lyssnare, väcka längtan, gå att spegla sig i, gråta över och få oss att skratta åt det dråpliga vi känner igen från våra egna liv? För många är språket och bilderna svåra att koppla till nutid. Men den störste berättaren är Jesus själv. Han öppnar med en bild och låter ofta lyssnaren få gå vidare med ett öppet slut, något att tänka vidare på. Jag övar mig i att återberätta och vet samtidigt att det får en ytterligare dimension när det drabbar en människa med en övernaturlig kraft eller i en livskris. Tänk när någon springer ifatt dig vid spårvagnen och säger: visst var vi på samma gudstjänst?

Jag har fått nya scener till livs i veckan. Kanske jag borde lagt mer tid på att förbereda söndagens predikan. Det är precis det jag gjort! Den sista filmen jag såg och bytte några ord om på väg till spårvagnen var Luce. Se den!