Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Peter Währborg, stressforskare och tisdagskrönikör i GP.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Jag är en glad pessimist"

KRÖNIKA: "Pessimisten är lyckligare än optimisten som tar ut alla eventuella glädjeämnen i förskott", kåserar stressforskaren Peter Währborg i sin tisdagskrönika.

Min fru säger att jag är en sann pessimist och nej-sägare. Detta förnekar jag bestämt. Skulle det mot förmodan ligga någonting i detta så vill jag ändå hävda att pessimisten är lyckligare än optimisten som ju rantar omkring och tar ut alla eventuella glädjeämnen i förskott. Lite grann som den grekiska ekonomin. För egen del blir jag glatt överraskad varje gång någonting går bra. Och mot alla odds så går ju en del saker bra om man bortser från fotboll, väder och löneförhöjning.

I sommar ägnar jag mig åt att tänka många sköna, avkopplande och pessimistiska tankar när jag sitter nere på bryggan och inväntar bättre väder. Mina osunt optimistiska vänner brukar jag be fördriva tiden med att räkna ut hur länge de stått och väntat i någon meningslös kö. Det börjar ju med vaccinationskön i skolan och slutar först med färdtjänsten. Däremellan kommer Liseberg, bilköerna och Västtrafik. Räkna själv, käre läsare, så får du se. Säg att du köar och väntar 45 minuter per dag, det är inte orimligt. Skulle du råka dö i väntan på ambulans redan i 60 års ålder har du köat i ett år och nio månader av ditt liv. Om du till det lägger den tid som du letat efter saker som familjen slarvat bort är du snart uppe i den effektiva tiden för en läkarexamen! Detta är den tid du måste försaka i väntan – på vad då? En död som inte låter vänta på sig och utan ångervecka.
Jag åkte aldrig med Västtrafik så jag hann ta en läkarexamen istället. Skälet till detta var förstås att jag var fast förvissad om att jag skulle drabbas av de flesta kända sjukdomarna och några dittills okända. Under kursen i gynekologi övervägde jag dock att bli optimist, men så kom kursen i psykiatri. Kanske ska man inte ta livet för allvarligt, men kommer ju knappast ifrån det levande ändå.

Vädret har ju varit sparsmakat med att bjuda in till fiske, bad och skärgårdsliv, så på min sommarbrygga har jag tagit mig an några små frågor jag inte hunnit med under våren; finns Gud?, vad är själen? Och vinner Frölunda Elitserien i år? I sann pessimistisk anda konstaterar jag att om Gud står för godheten och klokheten i livet måste hen ha lagt på luren för länge sedan. Albert Einstein lär ha sagt att endast två saker är oändliga, nämligen universum och mänsklig dumhet. Och då var han ändå inte helt säker på det förstnämnda. Detsamma torde gälla för människans grymhet. Möjligen är det bästa beviset för att det finns intelligent liv någon annanstans i universum, att de inte har tagit kontakt med oss.
Optimisten skulle förstås invända att vi människor är utrustade med en själ som gör oss förmögna att både tänka, känna och förstå varandra. Dessvärre har ingen hittat själen trots årtusenden av letande. I början av 1900-talet gav sig en amerikansk läkare (Duncan Mac Dougall, 1907) i kast med att försöka mäta själens vikt. Tjugoen gram blev resultatet. Lika oansenlig som en droppe vatten i Skagerak. Beträffande Frölunda fruktar jag en ny triumf till våren men mängder av spelarförluster som följd.
Nåja, det känns tryggt att vara pessimist bland alla sanslösa optimister. Antingen får man rätt eller så bli man glatt överraskad. Med lite tur går solen upp i morgon också.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.