”Jag är egentligen väldigt asocial”

Träden står i blom och försommaren har exploderat i grönska och dofter. Författaren och litteraturkritikern Aase Berg befinner sig på den småländska landsbygden och under vårt samtal hörs koltrasten flöjta i bakgrunden. Sedan ett år tillbaka delar hon och hennes man Fredrik Sjöberg sin tid mellan lägenheten i Stockholm och ett timmerhus från 1700-talet i byn Lofta norr om Gamleby.

Trakterna är obekanta för Aase Berg – hon känner sig egentligen mer hemma i kargare landskap.

–  Det har att göra med mitt norska påbrå. Naturen norrut känns mer begriplig för mig på något sätt.

Hennes pappa var norrman och sommarloven i släktens hytte har satt sina spår. Även om mammans familj är ”urstockholmare” och Aase är född och uppvuxen i Tensta i Stockholm bodde hon som vuxen under många år Hälsingland.

Fanns inte på kartan att bli författare

Att hon skulle bli författare fanns inte på kartan, berättar hon. I miljonprogramsförorten förekom inga kulturarbetare.

–  Det var en ganska brutal stämning där, redan på den tiden. Men jag upptäckte skrivandet tidigt och språket blev mitt sätt att nyansera världen jag levde i.

Aase Berg debuterade med diktsamlingen ”Hos rådjur” 1997. Sedan dess har det blivit åtta diktsamlingar, bland annat Augustnominerade ”Forsla fett” 2002. Ungdomsboken ”Människoätande människor i Märsta” kom 2009 och essäboken ”Glädjehuset Sverige” 2017, den senare skriven tillsammans med Niklas Wahllöf.

Texterna stryker sällan medhårs

Både poesin och essäerna handlar ofta om moderskap, djur och motstånd. Aase Berg stryker sällan medhårs. Men hennes texter är också väldigt roliga.

2019 kom hennes första roman, ”Haggan”, som fick stor uppmärksamhet och blev hennes genombrott för den bredare publiken. Förra året kom roman nummer två, ”En uppblåst liten fittas memoarer” – ett slags parodi på självgoda levnadsteckningar.

I ”Haggan” löper ett ursinne genom texten, som både är en uppgörelse med tvåsamheten och det förljugna konsumtionssamhället.

–  Den boken är väldigt renodlad. Jag brukar göra så när jag skriver prosa, jag hittar en känsla som jag går in i.

Nästa bok, ”Spöket”, är redan klar. Den handlar om djur och relationer och kommer i september. Tanken är att rikta sig till djurvänner, även om undertexten mest handlar om döden och ensamhet.

–  Sedan ska jag ge ut en diktsamling. Det ska bli jättekul, jag har inte skrivit dikter på sju år.

Måste ha utrymme i hjärnan

För Aase Berg är arbetet alltid lustfyllt, även om hon inte kan jobba på sina egna projekt och skriva litteraturkritik på samma dag. Kanske inte ens samma vecka.

–  För att skriva eget måste man ha utrymme i hjärnan, förklarar hon.

Nu fyller Aase Berg 55 år, vilket ger en viss insikt om att tiden snävar in.

–  Det är nog sunt också. Jag tror inte på det här att man ska låtsas vara ungdom tills man trillar av pinn.

Samtidigt känner hon sig i bättre form än någonsin. På det sättet är det här med ålder relativt:

–  När jag var yngre var jag så jäkla slapp, drack en massa alkohol och rökte cigg. Nu är jag sund, tränar och känner mig ganska frisk. Kroppen är helt fantastisk. Det är också något man upptäcker med åren.

Håller sig i form på hästryggen

Det är på hästryggen som Aase Berg håller sig i form. Hon rider tre gånger i veckan och är enligt egen utsago besatt av hästar.

–  Det är dumt egentligen. Det är både farligt, dyrt och tar jättemycket tid.

Men det finns något i den ordlösa kommunikationen och gemenskapen med ett djur som fascinerar henne.

–  Egentligen skulle jag hellre umgås med djur än med människor.

Även om hon har haft både egna hästar och hundar tidigare, finns det bara två undulater i djurväg i hennes liv just nu.

–  Fast det är inte så ”bara” – de är fantastiska, smarta och personliga. Men jag hade gärna haft många fler djur. Jag är egentligen väldigt asocial. Det är också skönt med att bli äldre: Att man törs bejaka sin egentliga personlighet.

”Egentligen skulle jag hellre umgås med djur än med människor.”