Nu har det hänt igen. Jag befann mig i en bar ovanför gate A9 på San Franciscos flygplats internationella terminal efter vetenskapliga möten i San Diego och södra San Francisco. Det var tidig kväll och jag avnjöt ett lokalbryggt öl av märket Speakeasy Big Daddy och arbetade på ett manus. Ölet kom från sydöstra San Francisco. Efter en halvtimme lyckades bartendern övertyga mig om att prova ett minst lika gott lokalbryggt öl från sydvästra San Francisco, vad nu dessa geografiska anvisningar kunde tänkas betyda i sammanhanget; San Franciscos geografi är komplicerad och ölets namn har jag glömt.
Jag hörde då mitt namn ropas ut i flygplatsterminalens högtalarsystem. ”Henrik Zetterberg, Henrik Zetterberg, please contact gate A9 immediately”. Äntligen, tänkte jag, skall jag bli uppgraderad. Det har hittills aldrig hänt, men jag har hört många människor berätta om att det har hänt dem; någon gång måste vara den första.
Jag svepte mitt öl, packade ner datorn och småsprang förväntansfullt ner till gaten. Där stod två kvinnor. ”You called for me”, sade jag. Den ena brast ut i ett svårkontrollerat skratt och viskade till den andra: ”It’s not him!”. Jag insåg att det var hockeyspelaren, Henrik Zetterberg, som de hade varit ute efter. Den föregivna anledningen till utropet blev att de skulle kontrollera mitt pass. Sedan var det klart.
Detta är inte första gången jag har misstagits för hockeyspelaren Henrik Zetterberg. När jag skulle till amerikanska ambassaden i Stockholm för att få visum inför en forskningsvistelse i Boston fick jag gå före i kön. Om jag blir hämtad med taxi är det inte ovanligt att chaufförernas förväntansfulla leenden byts till uttryck av besvikelse när jag kommer fram till dem. Jag har bokat bord på en restaurang i Vancouver och fått eget rum med utsikt. Om jag googlar mig själv dyker två förslag upp i sökrutan: ”Henrik Zetterberg’s salary” och ”Henrik Zetterberg’s wife”. Ett av dessa kan ge ett styng av avund.
Till vår gamla adress i Boston kom ett vadderat kuvert som våra grannar skickade hem till oss i Mölnlycke, eftersom det såg ut som en present. Det var officiella NHL-foton av Henrik Zetterberg och ett handskrivet brev från en 8-årig kille från Toronto. ”Dear Henrik,” stod det, ”I tried to get your autograph when you were playing Maple Leafs but there were too many people and I could not reach you. Could you please sign this photo and send it back to me? You are such a great player!”. Jag tänkte att jag förstås kunde signera och skicka tillbaka fotot, men det kändes inte helt rätt. Jag hittade adressen till Henrik Zetterbergs föräldrar i Njurunda och skickade upp fotot till dem. När Henrik Zetterberg var hemma på sommarsemester signerade han det. Fotot skickades tillbaka till mig, tillsammans med ett signerat bonusfoto, som jag har i mitt arbetsrum. Jag postade det signerade originalfotot till grabben i Toronto. Vad som hände sedan vet jag inte.
Jag har fått följande e-post-meddelande från en kvinna i Detroit: ”Dear Henrik, I know you are not the real Henrik Zetterberg but I found your e-mail address and thought it was cool that there was a person with your name and an e-mail address. I just wanted to let you know that we have named our newborn son Henrik because of the amazing hockey you are playing”.
Nu är det alltså på detta vis att jag visst är ”the real Henrik Zetterberg”, Alzheimerforskaren från Västra Götalandsregionen, redo att erövra världen. Så det så!
