Tomas Sjödin, präst och krönikör.
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Jag ångrar att jag inte tog emot leksaken

Prästen Tomas Sjödin stressade i all hast in på en snabbmatsrestaurang där han efter att ha gjort sin beställning fick ett otippat erbjudande. ”Frågan kom helt automatiskt och avslöjade att hon hade ställt den hundratals gånger”, skriver han i sin krönika – och avslöjar att den korta dialogen utmynnade i glada skratt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det måste väl nästan betraktas som ett etikettsbrott att under Stilla veckan rusa in på snabbmatsrestaurangen och snabbäta hamburgare, pommes och cola. Högt tempo. Dålig mat. Lunch på stående fot. Det är på något sätt alla fel. Som ett omvänt kinderägg.

Så blev det i alla fall under årets Stilla vecka för mig. Jag hamnade i tidsnöd och tog till en nödlösning. När jag hade sagt vad jag ville ha meddelade expediten att ”då blir ju det en barnmeny”.

– Det låter väl utmärkt, svarade jag medan hon knappade in min order.

– Vill du ha en leksak? frågade hon och tittade upp på mig.

ANNONS

Frågan kom helt automatiskt och avslöjade att hon hade ställt den hundratals gånger.

Jag sa att leksaken inte var helt nödvändigt. Sedan uppstod en liten paus där vi tittade på varandra. Jag tror att hon plötsligt insåg min ålder. Hon höll sig. Jag höll mig, sedan brast vi båda ut i ett ovanligt gott skratt för att vara mellan två främlingar.

För många år sedan deltog jag i en ekumenisk konferens i Filippinernas huvudstad Manila. Vi var femtusen deltagare från hela världen. Konferensen inleddes varje morgon med en andakt som hölls av en man från något av länderna i Asien. Han hade svårt med artikulationen av bokstaven ”r”, som ur hans mun istället kom ut som ett ”l”. Detta innebar att han, mycket allvarsamt och med hopslagna handflator, inledde varje morgonbön med orden: ”Let’s play!” (Det blev alltså "låt oss leka" i stället för det avsedda "låt oss be").

Vi skrattade gott åt det där i bänkarna, men när åren går framstår minnet som ett allt viktigare bidrag in i det andliga sökandet. Den andliga erfarenheten har den egenskapen att den vill delas och hitta ett sammanhang, men när man söker sig till en miljö med andliga förtecken gör man klokt i att vara noggrann. Det andliga innehåller sådana krafter att det lätt missbrukas av människor som av olika motiv vill använda det till något. Så är det med alla starka krafter. Miljöer där det sker blir manipulativa och livsbegränsande. Det goda allvaret blir ”dead serious”. Ett bra lackmustest på andlighet är därför att pröva den just mot lättheten. Finns det ingenting lekfullt, skymtar det inget leende någonstans, gör man klokt i att dra öronen åt sig. ”Lita aldrig på en teolog utan humor”, skrev kväkaren och teologen Elton Trueblood.

ANNONS

Allt liv är kamp, så också det inre livet. Men genom vårt osynliga inre flyter också strömmar av glädje. Vissa perioder av våra liv är så tunga att dessa strömmar torkar ihop till små rännilar, men de finns där. Andra perioder sväller glädjen ut över alla bräddar och drar med sig allt i sin väg. Livet är en allvarlig historia. Men det är också väldigt dråpligt ibland. Skrattretande dråpligt.

Jag ångrar att jag inte tog emot leksaken och placerade den i den lilla avdelning i min bokhylla som rymmer märkliga religiösa saker från hela världen och som är en delvis munter samling. Som treenigheten i lego till exempel. För när allt tenderar att bli för allvarligt, eller rättare sagt, bara allvarligt – då tittar jag på den där hyllan och säger till mig själv: ”Let’s play!”

Tomas Sjödin
TEXT
Tomas Sjödin
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS