"Ingen tjänar på att dramatisera cancer"

Tove Lindahl Greve efterlyser en mer nyanserad syn på cancer. ”Jag duckar inte för ämnet döden, men det gör mig inte mindre rädd för att dö”, säger hon.

ANNONS
|

”Fuck cancer”; ja så lyder uppmaningen på pärlarmbanden som är Ung Cancers största inkomstkälla.

De färgglada armbanden pärlas och knyts av volontärer och pryder hundratusentals handleder i Sverige och utomlands.

– ”Fuck cancer” är ett kraftuttryck som sammanfattar mångas känsla inför sjukdomen. Sen är det upp till var och en att fylla uttrycket med mening och göra det till sitt, säger Tove Lindahl Greve, verksamhetschef på Ung Cancer.

Organisationen, som bildades 2010, arbetar för att förbättra villkoren för unga vuxna mellan 16 och 30 år, som antingen själva drabbats av cancer eller är närstående till någon drabbad.

– Ung Cancers grundidé var att föra samman unga cancersjuka och skapa en känsla av samhörighet. De har speciella behov som behöver uppmärksammas, men vårt samhälle är inte utformat för att de ska bli sjuka, säger Tove och tar CSN, socialförsäkringssystemet och vården som exempel. För cancersjuka barn finns hela avdelningar med specialistpersonal, sjukhusclowner och lekterapi. Men vad tar vid sen? Här finns ett stort glapp.

ANNONS

Ung Cancer vill informera om sjukdomen på ett ärligt, sakligt och okomplicerat sätt. Genom fysiska och nätbaserade mötesplatser kan unga cancerberörda dela upplevelser och tankar.

– Det är viktigt att prata om det som är svårt med sjukdomen. Dit hör också döden. Folk är inte rädda för cancer av vilken anledning som helst. De är rädda för att de vet att man kan dö av sjukdomen. Men det hjälper inte att dramatisera; vardagen fortsätter även för den som fått ett cancerbesked.

Toves samhällsintresse grundlades i hemmet, där samtalen ofta kretsade runt människors olika levnadsvillkor.

– Jag tänkte tidigt på hur skevt samhället var. Det kanske låter naivt och präktigt nu, men jag ville verkligen göra skillnad. Jag var ordförande i elevrådet, drog igång insamlingar och läste läxor med nyanlända flyktingar, säger hon.

Som 17-åring flyttade Tove hemifrån för att studera på en internationell skola i New Mexico. När hon tagit studenten läste hon internationella relationer och mänskliga rättigheter i Storbritannien. Efter en tuff, men lärorik tid på Migrationsverket pluggade hon franska i Frankrike. Sedan flyttade hon till Stockholm, där hon jobbade hos Säkerhetspolisen i åtta år. Efter att ha bildat familj återvände hon 2009 till Göteborg.


    Tove Lindahl Greve, verksamhetschef på Ung Cancer. Bild: Nicklas Elmrin
Tove Lindahl Greve, verksamhetschef på Ung Cancer. Bild: Nicklas Elmrin

En höstdag när sonen Charlie var två år och Tove väntade sitt andra barn, vändes tillvaron plötsligt upp och ned.

ANNONS

– Charlie hade varit hängig efter en förkylning och vi skulle ta ett blodprov på väg till förskolan. Jag minns att vi precis innan besöket pratade om pannkakor till lunch. Men i stället blev det akut färd till sjukhuset och ett besked om att Charlie hade leukemi. Vår vardag förändrades på några sekunder. Samtidigt var vi ju desamma; den enda skillnaden var att vår son hade sjuka celler i sin benmärg, säger hon.

När Charlie blev sjuk hade Tove svårt att känna igen sig i den bild av barncancer som rådde i samhället.

– Det fanns en dramaturgi i berättelsen om ”de cancersjuka barnen” som inte stämde överens med det vi upplevde. Kanske upprätthålls den bilden för att det är enklare att hålla det som känns främmande och annorlunda på avstånd? Det är så klart en fruktansvärd situation att ha ett cancersjukt barn, men det är ändå viktigt att nyansera bilden av sjukdomen. Ingen tjänar på att dramatisera eller stigmatisera cancer, allra minst de sjuka barnen och deras familjer.

Genom ideellt arbete i Barncancerfonden kom Tove 2013 i kontakt med Ung Cancer. Hon kände att organisationens idé och arbetssätt stämde överens med hennes tankar. Ett år senare var hon organisationens verksamhetschef.

ANNONS

Det var på väg in till ett möte med kollegorna på Ung Cancer som Tove i maj 2016 fick ett telefonsamtal från sin läkare. Hon ombads komma till sjukhuset för att få provsvar efter ett tidigare besök.

– Jag sa att jag hellre vill ha beskedet direkt på telefon. Så i korridoren på jobbet fick jag veta att jag hade cancer. Efter att ha ringt min man, gick jag in på mötet och sa som det var till mina kollegor. Om jag var chockad? Absolut! Jag blev så klart fullständigt skräcklagen. Men mitt i alltihop tacksam för att jag befann mig i ett sammanhang, där det kändes naturligt att vara ärlig och öppen. Det finns människor som inte alls berättar om sin sjukdom på arbetet.

I dag är Tove färdigbehandlad och tillbaka på jobbet. Men helt enkelt är det inte.

– Jag håller kanske mer distans än tidigare. Jag måste ha ett rationellt förhållningssätt, annars kan jag inte göra ett bra jobb. Samtidigt måste det vara tillåtet att ta in det svåra och bli berörd. Men jag tycker inte att jag jobbar med cancerfrågor, utan med mänskliga rättighetsfrågor. Sen jag själv drabbades, förstår jag bättre våra medlemmars upplevelser och känner mig ännu säkrare på att vi arbetar på rätt sätt.

ANNONS

Fakta: Tove Lindahl Greve

Ålder: 38 år.

Bor: Västra Frölunda.

Yrke: Verksamhetschef på Ung Cancer.

Familj: Man och tre barn.

Intressen: Familj och vänner. Tränar yoga och odlar i trädgården.

Läs mer om Ung Cancer: www.ungcancer.se

ANNONS