Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Marianne Lindblom har aldrig varit rädd för att öppna sitt hus på Lokföraregatan i Härlanda för gäster. Här i trädgården har hon vigt fler par än de flesta präster ser under ett helt yrkesliv. Men nu sätter Marianne punkt för sitt uppdrag som begravnings- och vigselförrättare. Bild: Lars Hjertberg

Ingen säger nej till Marianne – nu viger hon för sista gången

För Marianne Lindblom kom uppdraget som begravnings- och vigselförrättare att sätta guldkant på tillvaron.
Efter 17 år, ett par tusen begravningar och mer än 3 000 vigslar, gör hon nu på lördag eftermiddag sitt sista arbetspass i Göteborgs rådhus vid Gustav Adolfs torg.

I ett anonymt tvåplanshus på Lokföraregatan i Härlandas villakvarter har det sedan 2002 vigts fler bröllopspar än många präster möter under ett helt yrkesliv.

– Grannarna har fått vänja sig vid att se limousiner smyga in här mellan husen. Är inte vår egen trädgård i ordning så händer det att jag lånar grannens, och damen som bor allra närmast har ibland fått rycka in som bröllopsvittne. Hon blir så glad:

– Åh, är det vigseldags igen? Och jag får vara med!

– En annan granne, som ursprungligen är från Makedonien, har hjälpt mig att tolka några gånger när brudparet ännu inte riktigt lärt sig behärska svenska.

"En gåva i livet"

När Marianne tänker tillbaka på sina 17 år som borgerlig vigsel- och begravningsförrättare i Göteborgs Stads tjänst, sprider det sig snart ett varmt leende över hennes ansikte.

– Det här uppdraget har varit som en gåva i livet. Jag nyper mig i armen; tänk att jag fått uppleva så mycket, och möta så många fantastiska människor!

I sitt yrkesliv som sjuksköterska och vårdenhetschef levde Marianne Lindblom ständigt nära både död och sorg. Hon och maken Hans fick sex söner. En av pojkarna drabbades tidigt av en hjärntumör och gick bort innan han ens hunnit fylla fem.

– Den tiden har präglat både mitt och min mans liv, säger hon som själv lett mer än 2 000 borgerliga begravningar sedan hon våren 2002 följde en gammal sjökapten till sista vilan i S:t Sigfrids kapell på Kviberg.

Allt finns arkiverat

Och skulle hon för en sekund tveka om sin allra första vigsel – det svensk/turkiska paret som sa ja till varandra en vårdag på kustens Hus i Majorna – kan Marianne alltid kolla i arkivet.

Där i pärmarna berättas om släkter och familjer som återkommit gång efter annan i livets olika faser. Vigslar, namngivningar, begravningar. Några göteborgare har visst också återvänt för en andra vigsel, med en ny partner.

– Jag tror till och med det var en som kom tillbaka för ett tredje försök, säger Marianne som hållit sig till sin Hans och i honom haft ett starkt stöd genom alla år.

– Hans och jag har aldrig varit rädda för att plocka hem människor. Vi har velat visa våra söner att världen inte alltid ser ut som hos oss, att alla inte haft vår tur och våra möjligheter, säger Marianne som i perioder också fungerat som övervakare och nämndeman.

Bild: Lars Hjertberg

En enda gång tvingades Marianne lämna återbud sedan hon halkat och skadat sig. En annan gång valde hon själv att tacka nej:

– Det var ett par som ville gifta sig uppe i en luftballong. Där gick gränsen för mig…

Bortsett från de malörerna har Lokföraregatans flitigaste kopplare vigt och begravt i vitt skilda miljöer:

Inne i mittcirkeln på Ullevi, uppe i Läppstiftet och i Sjömanstornet, i Lisebergs spökhus, på Landvetter, Torslanda flygtorn, Bio Roy, Röda Sten, Skansen Kronan…

– Min 3 000:e vigsel ägde rum i Kvarnbyn i Mölndal för några veckor sedan. Fast det berättade jag aldrig för bröllopsparet – det var ju dom skulle stå i fokus. Inte jag, säger Marianne som gärna tar ett steg åt sidan när bröllopsgästerna vill fotografera och kör hem till familjen när festen börjar.

Rundar av karriären

Nu på lördag väntar hennes allra sista arbetspass i Göteborgs rådhus vid Gustav Adolfs torg. Som vanligt vet Marianne inget om bröllopsparen innan hon möter dem för den högtidliga femminutersceremonin.

– Det har förstås sin charm, men annars sitter jag gärna ner med människorna inför ett bröllop eller en begravning. Ofta ses vi här hemma hos oss, på så sätt kan jag kanske plocka bort lite rädsla och oro.

Lördagen därpå, den 22 december, kan man med visst fog säga att cirkeln sluts.

– Då ska jag viga ett ukrainskt par i en kyrka på Kviberg. Och just där, utanför soldathemmet på Kviberg, träffades en gång mina föräldrar. Det blir som att jag kliver in i min egen historia.

Och sedan då?

– Tja, det ska bli skönt att inte vara så bunden. Men lite förnyade äktenskapslöften kan jag väl åta mig, det behöver jag ju ingen behörighet för.

Marianne Lindblom

Ålder: 78 år.

Yrke: Sjuksköterska.

Bor: Hus i Härlanda.

Familj: Gift med Hans, sex söner varav fem är i livet. Tolv barnbarn.

Fritidsintressen: Litteratur, naturen, resor och konst.

Läser gärna: ”Läser mycket på nätterna, och då blir det ofta något spännande. Men gärna även lyrik och skönlitteratur”.

Lyssnar gärna på: ”Elvis Presley är ju mysig”.

Ser gärna: ”Vi ser jämt på nyheterna och tv:s samhällsprogram”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.