Ingela har arbetat i 52 år som operationssjuksköterska

Ingela Aspgren är operationssköterska på avdelningarna 1, 2 och 8 på Sahlgrenska, där alla operationer utom på hjärna och hjärta utförs.

– Vi har spjutspetskirurgi inom samtliga specialiteter här, alltså sådant som inte görs på andra ställen i regionen. Det gäller exempelvis transplantation av lever, bukspottskörtel och multiorgan. Vi har ständig beredskap för att lyfta organ i Västra Götaland, Norrland och på Island. Ibland följer jag med och assisterar, säger Ingela.

Otrolig park med apparater

Iklädd överdragsrock och engångsmössa visar hon hur en traumasal ser ut. Den är lite större än övriga salar för att flera kirurger ska kunna operera samtidigt, samt utrustad för alla eventualiteter.

– Vi har en otrolig apparatpark att hålla oss à jour med. Annat var det när jag började 1966; då hade vi bara en diatermi som brände blodkärl.

I hennes profession ingår att ansvara för sterilitet, instrumentering och komplikationsprofylax. Ingela har även hand om biologiska preparat, exempelvis vävnadsprover från tumörer. Vissa ska förvaras torrt, andra ska läggas i vätska; allt för att diagnosticeringen inte ska äventyras.

Det är också Ingelas uppgift att se till att patienten ligger korrekt på operationsbordet, för att undvika de nervskador och trycksår som annars kan uppstå.

– Under operationen är det viktigt att vara med i såret. Det kan plötsligt börja blöda, så det gäller att vara steget före och ha handlingsberedskap för vad som kan hända härnäst.

Stresstålig och lugn

En operationssköterska måste vara mycket stresstålig och lugn.

– Jag får inte bli paralyserad om något oförutsett händer. Jag måste lyssna på kirurgen och kunna agera blixtsnabbt, säger Ingela.

Arbetet är fysiskt krävande med tunga lyft av instrumentlådor. Att stå vid ”bordet” fyra, fem timmar eller mer, frestar också på kroppen. För att orka, tränar Ingela på gym minst tre gånger i veckan, vanligtvis direkt efter jobbet. Friskis & Svettis fyller samtidigt en viktig social funktion i hennes liv. Där finns ”ett gäng goa kompisar”, som hon bastar och pratar med efter träningen.

Ingela kan assistera vid alla operationer oavsett specialitet, vilket gör henne ”användbar”. Hon jobbar dagtid i två olika skift, samt var femte helg. Eftersom det ofta saknas personal, hoppar hon ibland in extra.

– Så egentligen jobbar jag mer än 100 procent, säger hon.

Ingela är stolt över att jobba på SU, men skulle vilja ha mer tid för eftertanke och utbildning, samt fler kolleger.

– Jag önskar att vi kunde operera på alla salar. Då skulle vi slippa stryka cancerpatienter, som laddat som inför ett maratonlopp inför den operation som de ser som sin sista chans.

Bestämde sig redan som barn

Redan som sexåring bestämde hon sig för att bli operationssköterska.

– Jag var på ett bondkalas på Onsala, där en kvinna slog upp ett åderbråck. En stor stråle blod sprutade rakt ut och alla skrek. Men jag smög mig fram för att titta och fick en sötaktig smak i munnen. Jag ska jobba med blod, tänkte jag. Och det har jag verkligen fått göra!

Ingela har många positiva minnen från sin tid på Statens sjuksköterskeskola i Göteborg. Eleverna bodde på internat i delade rum, som då och då genomsöktes i jakt på vinflaskor och annat.

– Vi fick inte se ut som vi ville. Varje måndag var det besök hos rektorn, som mätte längden på våra blå klänningar. De skulle vara exakt 37 centimeter från golvet.

Det var inte tillåtet med målade naglar och att Ingela hade svinrygg och hål i öronen var inte populärt. Eleverna fick inte vara förlovade eller gifta. Och Gud bevare den som blev gravid; hon fick sluta.

– Samtidigt var det en bekymmersfri och rolig tid, säger Ingela, som fortfarande har regelbunden kontakt med sju kursare. Vi håller ihop och reser ofta tillsammans. En bor i Thailand vintertid, så henne har vi just hälsat på.

Ingelas långa yrkeskarriär har inneburit många spännande utmaningar. Ett exempel är den uppdragsutbildning i traumatologi i Philadelphia, som hon gick ihop med kirurger och narkospersonal på 90-talet.

– Sjukhuset där fick in ett tiotal skottskador per dygn och vi drillades i att ta hand om dessa. På den tiden hade vi inga skjutningar i Göteborg, bara knivskärningar. Men vi visste att det som händer i USA förr eller senare kommer hit också.

Samma team åkte kort därefter till Gaza och Ramallah på regeringens uppdrag; en upplevelse som påverkade Ingela starkt.

– Det var förfärligt att se unga kvinnor som just fött barn, stå vid en checkpoint och förblöda för att ambulansen inte kunde komma fram, säger hon.

Ett år i taget

Mestadels har Ingela varit Sahlgrenska trogen, där hon numera är kontraktsanställd ett år i taget, trots att hon fyllt 75. Hon lär sig fortfarande nya saker varje dag, vilket gör att hon trivs. Eftersom hon har arbetat hela sitt liv, har hon inte haft tid att utveckla några intressen.

– Om min man hade levt, hade det varit annorlunda. Vi reste mycket tillsammans så länge det gick. Men när han blev riktigt dålig, bestämde jag mig för att jobba kvar så länge jag tycker det är roligt. Den dagen jag slutar, så är det för gott. Deltid är inget för mig, säger Ingela.

Ingemo Orstadius

namn@gp.se