Inför 100-årsdagen värmer Lissie upp med dans i köket

På Schottisvägen i Rösered har hon bott i många, många år. Först i villa tillsammans med maken Inge – men de senaste 30 åren i en lägenhet flera trappor upp.

– Jag har bott 60 år i Rösered, Agnesberg och 40 år i Hammarkullen, berättar Lissie Ryberg som när vi ses har mindre än en månad kvar till 100-årsdagen.

Hon rättar till kjolen och rätar på sig i fåtöljen.

– Ja, 100 år blir man, det är inte klokt, utbrister hon sedan. Det enda jag har problem med är ögonen. Jag ser så dåligt.

Lissie, som växte upp med en äldre syster och två yngre bröder, var två år när föräldrarna byggde en villa i Hammarkullen. Hon beskriver hur hon och systern om somrarna badade i Lärjeån.

– Där fanns kossor som också badade – och blängde på oss, säger Lissie och skrattar en aning.

Sex ordentliga flickor

I nästa andetag förklarar hon att hon femton år gammal började jobba i färgfabrik. Fritiden spenderade hon med väninnorna, på dansbanan eller ungdomsklubben.

– Vi var sex flickor som hängde ihop. Men vi var ordentliga – vi drack aldrig, rökte inte, snusade inte och slogs inte.

I umgängeskretsen fanns även den tålmodige Inge som länge hoppades att Lissie en dag skulle bli ledig.

– Jag hade sällskap med en annan kille, men när det tog slut stod Inge där och väntade, berättar Lissie. Han följde mig hem en nyårsafton och sa att han skulle komma tillbaka dagen efter – sedan stannade han.

I juli 1942 gifte sig Lissie och Inge. De fick två döttrar och efter en tid började Lissie arbeta igen – i skolbespisningen på Röseredsskolan. Men i november 1984 avled Inge hastigt till följd av en stroke.

– Det var hemskt, säger Lissie. Jag kom hem på kvällen från ett sammanträde och han satt vid tv:n. Jag sa att han borde gå och lägga sig men han ville titta färdigt på något så jag la mig, och somnade.

Lissie gör en kort paus men fortsätter snart:

– Jag vaknade av att han ropade ”Lissie, du måste ringa...” och så sa han siffrorna till ambulansen. Jag rusade upp, men då gick det inte att prata med honom mer. När han kom till sjukhuset var det för sent. Han var 66 år och jag hade just fyllt 65.

Mötte en ny man

Väninnorna, kompisgänget från barndomen, tog med Lissie ut. Så småningom, efter fyra år, mötte hon en annan man.

– Han hette Rolf och ville att jag skulle följa med och åka i hans bil. Vi började träffas en söndag och var tillsammans i 22 år – han var 97 år när han dog. Men vi bodde inte ihop. Han bodde här mittemot.

Lissie syftar på lägenheten bredvid, på samma våningsplan. I trapphuset bodde även Lissies barndomsvän Elly fram till 2015. Av de sex ordentliga flickorna som tillsammans cyklade till dansbanan på 1930-talet finns nu bara Lissie kvar.

– Jag fick många nya vänner genom PRO men de har också försvunnit. Det är tråkigt, men det är som det är.

Hur man gör för att hålla sig pigg i snudd på ett sekel har Lissie inte något självklart svar på, men hon konstaterar att hon alltid ätit bra mat och är noga med att röra på sig. Trapporna ger motion, likaså att städa lägenheten.

– Jag har att göra, säger Lissie. Jag tvättar och stryker, dammsuger, tvättar golv och tar ut mattor. Jag har aldrig bett om städhjälp eller att någon ska komma och polera fönstren.

– Jag försöker själv, och det går ju bra så länge jag är klar i knoppen.

Letar efter gråa skor

Inom kort väntar 100-årskalaset. Dagen innan vi ses har Lissie varit på jakt efter gråa skor, passande den blå klänning hon redan inhandlat.

– Men det är visst inte modernt, säger Lissie en aning missnöjt. Jag får gå utan skor på kalaset.

Hon skrattar lite.

– Jag gillar kläder, säger hon sedan. Mina döttrar är bra att handla med, även min dotterson.

Hon blickar ned på den lila tröja hon har på sig.

– Jag köpte den här igår. Men jag skulle vilja ha en sådan där Filippa-tröja... De är dyra, men det löser sig! Jag ska köpa en innan jag dör.

Utöver drömmen om en Filippa K-tröja är Lissies enda önskan att få fortsätta vara frisk.

– Jag har haft det bra. Jag är nöjd. Det har funnits både glädje och sorg, men det är ju så med livet.

"Bästa stället på jorden"

Att Lissie blivit kvar i Angered har sin förklaring.

– Det här är bästa stället på jorden! Det är så lugnt och tyst. Det är klart, det är lite dumt att det inte händer något. Ibland kan jag känna mig ledsen över att det är lite för lugnt. När jag var barn låg ett stort hus precis här. Där dansade ungdomarna. Nu dansar jag själv i köket, när det kommer någon bra bit på radion.

Lina Norman

livsstil@gp.se