Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I december fyller Harris Linnhag 100 år och han är noga med att hålla både kroppen och knoppen i trim. Att spela bridge har blivit en favoritsysselsättning. "Bridge är rena hjärngympan. Det är blodigt allvar, det kräver tankemöda och är socialt", säger han. Bild: Clas-Göran Sandblom

Inför 100-årsdagen är det fortfarande ruter i Harris

Harris Linnhag kan vara krutgubbarnas krutgubbe. Nyligen flög den snart 100-årige hallänningen till London för att titta på en Premier League-match med favoritlaget Arsenal.

Han tränar på gym flera dagar i veckan, spelar bridge och cyklar ibland till affären. En senior med spänst i både knopp och kropp.

– Bridgen på torsdagarna missar jag inte. Rena hjärngympan, säger den modemedvetne Åsa-bon inför den stora bemärkelsedagen.

Hela bridgegänget i Frillesås gör tummen upp för nestorn Harris. Bild: Clas-Göran Sandblom

Harris föddes i Hova 6 december 1919, tolv år före det som så småningom skulle bli ortens störste kändis: Stikkan Andersson.

– Vi bodde på samma gata och sågs ofta. Jag växte upp på Hova hotell som mamma drev. Min fru Maja och jag bodde länge i Utby. Huset i Åsa, där jag bor nu, hade vi först som sommarhus, vi flyttade hit för gott för 15 år sedan.

Sadlade om till tandläkare

Siktet var en gång att bli apotekare.

– Jag tog farmacie kandidatexamen, men sadlade om och fortsatte på Tandläkarhögskolan i Stockholm.

Efter fullgjord examen arbetade Harris först på en mottagning vid Mariaplan, sedan på skoltandvården i Partille.

Frun Maja var tandsköterska. Kärleken tände till på jobbet.

– Vi kände varandra lite innan, hon började hos mig i Hova när jag övertog en praktik där.

Harris tar sig en funderare vid bridgebordet. Bild: Clas-Göran Sandblom

Lyftet för paret Linnhag kom 1951 när Kortedala började bebyggas. De vågade sig på en satsning på Kalendervägen.

– Det byggdes för fullt. I början var jag den ende tandläkaren och hade väldigt mycket att göra. Många flyktingar från forna Jugoslavien hade haft fullt upp med kriget och inte skött sina tänder. Men de var bra att ha att göra med.

Passion för bridge

Vid 75 års ålder var han klar med borr, tång och amalgam. Passionen för bridge tog över.

– Vi började i bridgeklubben Passagen i Göteborg. Maja och jag hade spelat enklare bridge tidigare. Nu blev det tävlingsbridge, riktigt allvar, säger han.

Harris är mån om sitt yttre, oftast propert klädd.

– Maja var själv noga med sådant och såg till att jag också alltid skulle klä mig snyggt. Det sitter i. Jeans och nån snygg skjorta kan räcka för att göra ett propert intryck.

Han är smärt som en yngling, väger knappt 70 kilo.

– Jag har alltid tänkt på vikten. Milspåret i Skatås har jag sprungit många gånger. Maja och jag gick Vildmarksleden mellan Hindås och Skatås otaliga gånger.

Inget fel på minnet

Synen räcker inte längre för att köra bil och han läser därför inte böcker lika mycket som förr. Han bär hörapparat. Annars verkar han än i dag vara en spänstig man, både fysiskt och mentalt. Minnet är det inget fel på.

Två gånger i veckan kör färdtjänst honom till gymmet i Fjärås.

– Till bridgelokalen i Frillesås får jag skjuts av en granne, Hasse Olofsson. Bridge är något alldeles speciellt. Det är blodigt allvar, det kräver tankemöda och är socialt.

Han badade i havet tills för några somrar sedan.

Harris, omgiven av sonen Ola och sonsonen Hampus, i spänd förväntan utanför Emirates Stadium inför Arsenals Premier League-match. Bild: Ronja Linnhag

I september flög Harris, sonen och dennes familj till London för att se Arsenal–Aston Villa i Premier League. I passkontrollen på Gatwicks flygplats gick larmet och en polis knackade lätt på sonsonen Hampus axel:

– Han sa ”Excuse me, how old is this gentleman?” De hade gjort ett tankefel, att han enligt passet inte var född, inte att pappa var född redan i början av 1900-talet, berättar sonen Ola.

Arsenal vände och vann

Att det blev en match med ”The Gunners” på Emirates Stadium var självklart:

– Ena barnbarnet, Hampus, är ett fan, den störste supporten av oss.

Aston Villa ledde två gånger men Arsenal vände och vann med 3-2.

– En riktig rysare, säger Harris, som förutom ligamatchen på Emirates Stadium också hann med att kolla runt i den engelska huvudstaden.

– Vi bodde strax intill London Eye. Några gånger promenerade vi ungefär en halvmil om dagen. Men till matchen fick jag åka rullstol, det hade blivit för bökigt i trängseln annars.

Harris på Emirates läktare tillsammans med från vänster sonen Ola, barnbarnen Ronja och Hampus samt svärdottern Annika. Favoritlaget Arsenal vann matchen mot Aston Villa med 3-2. Bild: Privat

De har gjort en sådan resa tidigare, 2015, då Arsenal mötte Tottenham i ett derby.

– Vi följer med mest för att hålla ordning på pappa och Hampus. De har starka band till varandra och kan hitta på hyss, säger Ola.

När den saken kommer på tal blir Harris märkbart rörd, lätt tårögd.

Livsglad och envis

Ola beskriver sin pappa som livsglad och envis.

– Han är intresserad av det mesta, vetgirig, och ger inte upp. Han tycker det är lite långtråkigt ibland på dagarna, sedan mamma gick bort för ett år sedan. Men han håller ju igång med allt möjligt.

Harris har mer än en gång fått frågan hur han gjort för att hålla sig ung:

– Jag svarar att jag har bra gener. Min mamma blev nästan hundra år, pappa råkade ut för en halkolycka i 80-årsåldern, blev inte sig lik efter det och blev inte lika gammal.

Harris Linnhag

Ålder: Fyller 100 år den 6 december.

Bor: I Åsa, Kungsbacka kommun.

Familj: Sonen Ola, svärdottern Annika, båda 52, barnbarnen Hampus, 18 och Ronja, 17. Hustrun Maja blev drygt 90 år.

Intressen: Spelar bridge och går på gym två gånger i veckan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.