Idel ädel idrottsadel träffas och minns

Kvinnor är visst välkomna. De kanske bara inte har upptäckt tjusningen med att prata gamla idrottsminnen och matchstrategier. Men dörren till Ullevi står öppen för vem som helst under torsdagsförmiddagarna - även om namnet ”Gubbdagis” kanske avskräcker en och annan.

– Vi snackar om fotboll, tippar ihop och fikar tillsammans, säger Lennart Wing, som är en av arrangörerna.

För de som var Öissupportrar på 60-talet är hans namn bekant, Lennart Wing spelade vänsterback i hemmalaget innan han försvann till Skottland för att bli proffs.

Den här gråmurriga förmiddagen på Ullevi är han i gott sällskap. Fotbollslegenden Björn Nordqvist är här, liksom blåvite Lennart Wallin och de tidigare handbollsspelarna Gunnar Kämpedal och Sture ”Laban” Johansson. Fortfarande har namnen ett skimmer av stjärnglans, trots att ett halvsekel gått sedan framgångarna var som störst.

– Det är en ära för mig att komma hit och träffa alla idoler jag hade som liten grabb, säger dagens föreläsare Ronny "Geson" Gunnarsson som har en bakgrund som tränare och fotbollskonsulent.

"Geson" pratar fotboll förstås, men även om sin uppväxt i Biskopsgården. Och trots att han är bosatt utomlands sedan många år tillbaka är hans göteborgska bred som en ladugårdsdörr.

I en bisats nämner han sin son som spelar fotboll i Djurgården, och ett godhjärtat men unisont buande går genom den mangranna publiken.

Många av ”gubbarna” har varit på plats sen klockan åtta på morgonen och fått i sig kaffe och smörgås. De har också hunnit avhandla det viktigaste som hänt under veckan och nu är de idel öra. Torsdagsträffarna avslutas alltid med någon form av föredrag och det är en av lockelserna med att komma hit. Ofta innehåller föreläsningarna sport i någon form, men ämnena kan handla om allt mellan himmel och jord.

– Vad som helst som vi tror kan vara av intresse för dem som kommer hit. Vi har bland annat haft en politiker, en urolog och en åklagare här, berättar Leif Carnebring, som fixar programmen tillsammans med Lennart Wing.

Varje vecka i över 20 år har idrottsseniorerna samlats för att tjôta bort några timmar en dag i veckan. Ibland går några ur gänget på en fotbollsmatch ihop eller en golfrunda med sina gamla lagkamrater. Men oftast räcker timmarna tillsammans på Ullevi för att behovet av gemenskap ska vara mättat till nästa gång. Snittåldern på besökarna ligger på 70-75 år och vid varje träff dyker mellan 100 och 120 gubbar upp,

Men hittills lyser kvinnorna med sin frånvaro.

– De är välkomna, även om de nog tycker att ordet ”Gubbdagis” låter avvisande. Men alla får komma och det är ingen medlemsklubb, försäkrar Lennart Wing.

Arbetet med arrangemanget är helt ideellt och det kostar ingenting att komma in. Däremot betalar deltagarna en 50-lapp för kaffe och en smörgås.

Den gemensamma nämnaren är – även om den inte nämns på någon skylt – att alla besökarna har ett idrottsligt förflutet. Men vilken form av sport de har ägnat sig åt eller på vilken nivå spelar ingen roll. Det är själva ordet idrott som är magneten.

– Sport är något som män traditionellt har ägnat sig åt, och jag tror att det kan vara viktigt att ingå i en maskulin kontext. Det finns inte så många sammanhang i den här åldern där männen är i majoritet, säger Ingeborg Nilsson som är docent och lektor vid Umeå universitet.

Ingeborg Nilssonarbetar på CEDAR, enheten för demografi och åldrandeforskning och forskar om betydelsen av aktiviteter på äldre dagar. Hon menar att det finns ett stort symbolvärde i vad man gör med sin tid och att de flesta människor, oavsett ålder, identifierar sig med sin sysselsättning.

– Men den vanliga bilden är att kvinnor är mer förtjusta i att umgås och att de gärna deltar i studiecirklar och kulturevenemang. I nästan alla gruppaktiviteter för seniorer dominerar kvinnorna till antalet, säger hon.

Det är egentligen först när idrott kommer på tapeten som könsfördelningen tippar över till männens fördel.

Ingeborg Nilsson berättar om en studie av tio män i åldern 68-80 år som alla var aktiva i en brottarförening i norra Sverige. Männen tränade tillsammans en gång i veckan vilket förstås höll dem igång både fysiskt och mentalt. Ändå var det egentligen inte själva brottningen som var det allra viktigaste. I stället var det känslan av att dela ett gemensamt intresse och engagemang som gav mest utbyte. Atmosfären blev tillåtande och man ställde upp för varandra

– Att gruppen enbart bestod av herrar gav medlemmarna något extra betydelsefullt. Något utöver själva sporten, säger hon.

Just när det gäller torsdagsträffarna på Ullevi finns ytterligare ett skäl till den samkönade samvaron. När besökarna här var som mest aktiva i sin idrottskarriär låg den kvinnliga elitidrotten i sin linda. Någon damserie i fotboll fanns egentligen inte förrän långt in på 70-talet och först 1984 spelade tjejerna sitt första Europamästerskap.

– Det var överhuvudtaget inte många kvinnor som tävlade i sport under den här tiden. Men det betyder inte att de inte är intresserade av idrott. Du hittar dem bara på andra platser. Till exempel i olika gymnastikföreningar, säger Gertrud Ursula Pfister som är professor i sport och kön på Institutet för idrott och näringsfysiologi i Köpenhamn.

På Ullevi fortsätter Ronny "Geson" Gunnarsson att hålla låda inför sin uppmärksamma publik. Som ett rinnande vatten, utan manus, droppar han namn på olika idrottspersonligheter. Gubbarna vid fikaborden känner förstås till dem allihop och de nickar instämmande när "Geson" Gunnarsson nämner Erik Hamrén, Pontus Kåmark och Reine Almquist…

– Torsdagsträffarna fungerar som ett litet andningshål för alla som kommer hit, konstaterar Leif Carnebring, tidigare arenachef på Gamla Ullevi.

Lotta Engelbrektson

livsstil@gp.se