Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Manilla Bergström, präst och krönikör. Bild: Per Wahlberg
Manilla Bergström, präst och krönikör. Bild: Per Wahlberg

Manilla Bergström: Ibland är det svårt att vara präst

Barnen blev mer och mer häpna under samtalet hemma vid köksbordet. ”Ögonen växte på yngsta barnet vid bordet och följdfrågorna haglade”, skriver prästen Manilla Bergström i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Barnen vid vårt köksbord tittade häpet på mig när de förstod att jag som präst kan få ta emot människor i bikt och får förmedla Guds förlåtelse. Barnen har i skolan läst om olika kyrkor och vet att bikt i vår tradition inte är så som det är i katolska kyrkan. Jag förklarar att bikt finns i kyrkan ändå och att den börjar med ett samtal och att bikten fortsätter som en gudstjänst på tu man hand med prästen, där den som bär på något tungt kan formulera sin bekännelse i ord, även det som de aldrig vågat säga innan, och sedan får höra prästen säga förlåtelseorden.

Ögonen växte på yngsta barnet vid bordet och följdfrågorna haglade: Men tänk om någon berättar något hemskt för dig? Ja, det händer. Vad gör du då? Då får de Guds förlåtelse. Men är det inte läskigt? Jo, ibland är det jobbigt att vara präst men det är nog svårare för den som bär på något de ångrar djupt och vill bekänna, så det är samtidig fint att få vara den som de vågar berätta för. Men tänk om de berättar att de har gjort något brott, vad gör du då? Jag kan prata om det med Gud, tyst när jag ber, men jag får inte säga det till någon annan, inte ens om polisen kommer och vill förhöra mig. Men om någon kommer och berättar för dig att de ska mörda någon, då säger du väl till polisen? Nej, det får jag inte, för någonstans måste det finnas en annan människa som man kan prata med och som inte på några villkor för det vidare.

Jag berättar för barnen att jag som präst, har en tystnadsplikt som är speciell. Där andras ansvar fortsätter med anmälningsplikt, står prästen kvar i sin absoluta tystnadsplikt och får inte ens vittna i domstol. Då säger yngsta barnet: Men om Hitler kom till dig och berättade för dig att han skulle mörda en massa människor, skulle du inte göra något då? Jag förklarar att enda sättet för prästen att förhindra något sådant är att försöka övertala den som berättar om sin plan att också berätta för någon annan än prästen, någon som inte har samma tystnadsplikt, så att den personen kan försöka förhindra det.

En barnasuck hördes vid vårt köksbord: Det måste vara jobbigt att vara präst! Ja, det är svårt men det är fint och meningsfullt också. Ibland känns det ännu mer meningsfullt när det är svårt. Och att vara den som får finnas till för andra på ett speciellt sätt är en nåd, ett ansvar som betyder mycket. Alla människor får på olika sätt finnas till för varandra, för sina vänner och ibland för de som vi inte ens känner. Man får vara ett stöd för sin klasskompis eller arbetskamrat, ibland får man hjälpa en främling. Alla som jobbar i vården hjälper andra och ibland är det väldigt jobbigt på ett sjukhus också, men det är ett meningsfullt arbete och fint att kunna lindra plågor och läka människor.

Ibland är det svårt att vara präst. Och det är svårt att vara människa. Oavsett om man vårdar trasiga själar, trasiga kroppar eller trasiga relationer i den värld vi lever i, så är omsorgens Gud med och ger ny kraft. Ibland tappar man nästan all ork men man får finnas till för varandra och ibland får den som hjälper också hjälp av någon annan. Så är det att vara medmänniska, ibland får man bära någon och ibland behöver man själv bli buren. Ingen av oss är helt ensam i världen.