Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Gerd Riccius, krönikör.  Bild: Sören Håkanlind
Gerd Riccius, krönikör. Bild: Sören Håkanlind

Gerd Riccius: I väntan på livets återkomst

Gerd Riccius funderar, i likhet med nästan alla andra människor, kring den pågående pandemin: "I välfärdens spår har följt en ohämmad livsstil präglad av överkonsumtion, ett hejdlöst resande, rovdrift på jordens resurser, allvarlig klimatpåverkan, narcissism och dekadens. Varje frihet har sitt pris, i synnerhet den som missbrukas", skriver hon i sin krönika som hon den här gången avslutar med en nyskriven dikt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I gränslandet mellan förgängelse och pånyttfödelse går ett stråk av längtan och förväntan, den känsla, som bär oss genom oro och ängslan och som vänds till hopp men också stämmer till eftertanke. Coronakrisen har satt fingret på människans ansvarslöshet, godtrogenhet och respektlöshet men också hennes sårbarhet.

I välfärdens spår har följt en ohämmad livsstil präglad av överkonsumtion, ett hejdlöst resande, rovdrift på jordens resurser, allvarlig klimatpåverkan, narcissism och dekadens. Varje frihet har sitt pris, i synnerhet den som missbrukas. Mot människans övermod och självpåtagna världsherravälde slår naturen skoningslöst tillbaka. Vi har kommit till vägs ände. Jordens läkedom beror på de val vi gör nu.

I väntan på livets och ljusets återkomst i en mörk tid har vi fått möjligheten att stanna upp, att reflektera över en tvingande ödmjukhet inför de villkor, som är oss givna och inför livets oskrivna lagar, att lära oss se det stora i det lilla och förstå värdet av det. På den insikten vilar hoppet om en ny vår och en bättre värld. För att betona vikten av denna livshållning har jag denna gång valt att tala till mina läsares hjärtan och tillägnar dem därmed min dikt ”I längtans tid....”

Har du gått hand i hand en blommande vår med den som du älskade mest,

eller drömt dig långt bort medan timmen slår, till en tid då livet var bäst?

Har du lyssnat till porlande bäcken i skogens fördolda mystik,

till felan, som vemodigt näcken fyller med vårens musik?

Har du vandrat i längtans dalar, ibland blåsippor banat din gång

och i spirande, ljusgröna salar med förundran hört vårlärkans sång?

Har du tänkt på det stora i orden en stilla natt i april,

att nu vaknar den slumrande jorden och allt som vi saknat blir till?

Och livet står upp till förvandling och majsolens lampa vi tänt,

naturen oss manar till handling och ler som om ingenting hänt.

Har du väntat vid isade stränder på solvindens fläkt i april,

har du hållit i kupade händer en vårblommas gula sigill?

Har du gläntat på sommarens dörr, ett skimrande, skirt draperi,

och lyssnat till toner från förr i en sällsam och spröd melodi?

Har du famnat de åldriga träden och smekt deras skrovliga bark?

Falla skall fullmogna säden men vårsådden växer sig stark.

För många på jorden är timmen sen, du bär löfte om solvarma dar

med barfotaspring och brunbrända ben och en sommar, som en gång var.

Likväl kan vi jorden föröda för mänskan har ännu ej lärt,

att vår längtans tro är den föda, som i tusende år har oss närt.

En sång över ängar och gärden förkunnar i fåglarnas drill

undret att leva i världen en väntans dag i april.

Av diktens verserade prosa i sammandragen version

jag vill med en vardaglig glosa ge följande enkla lektion.

Att tänka och hoppas, att längta och knoppas innan vi målet når,

att dröja i tröja tills baddräkten doppas, det är det som är vitsen med vår.