Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Hela första dagen bara grät jag och undrade hur jag någonsin skulle kunna känna mig bekväm här. Men nästa dag bestämde jag mig för att jag ska vara här”, berättar Mariam Sharifi. BILD: KARIN TUFVESSON
”Hela första dagen bara grät jag och undrade hur jag någonsin skulle kunna känna mig bekväm här. Men nästa dag bestämde jag mig för att jag ska vara här”, berättar Mariam Sharifi. BILD: KARIN TUFVESSON

"I Iran fick vi inte bo under samma tak innan vi var gifta"

I september 2010 lämnar Mariam Teheran för Göteborg och Sverige. Hon är nygift och har aldrig varit i Europa.
– Det var ett nytt liv och blev en stor chock i början, minns hon.
Idag gläds Mariam Sharifi, 42, åt oväntad värme och vänskap.

”Hej, hej!” vinkar förbipasserande genom de stora fönsterrutorna till frisersalongen nära Kvilletorget. Dagligen letar sig glada ansikten och sökande blickar in i de kvadratiska speglarna med ornamenterad vit träram när Mariam klipper sina stamkunder.

– Ibland känns det som att jag känner alla som går förbi, säger hon med nöjd min.

Strax därpå tittar en äldre man in och hälsar. Han har varit på sjukhus men är tillbaka nu. Det blir en stunds småprat innan dörren klingar igen.

I nio år har Mariam drivit sin salong här.

Kom till Sverige två veckor efter bröllopet

Men vi börjar några år tidigare, i september 2010, när hon som nygift kommer till Göteborgs Centralstation.

Mariam hade varit med pojkvän fem år i Teheran i Iran.

Två veckor efter bröllopet gick flyttlasset till Göteborg, Sverige.

– I Iran fick vi inte bo under samma tak innan vi var gifta. Så när vi kom hit och min man skulle börja på Chalmers var allt nytt på en gång. Det var väldigt stort tryck på oss. Inte bara på mig utan på oss, minns hon.

Lämnade allt

Hon var drygt 30 år och lämnade allt. Familj, kompisar och jobb.

I Iran hade hon läst statsvetenskap, arbetade som administrationschef och översättare persiska – engelska i ett privat, stort, internationellt företag.

– Vi hade ett så bra liv i Iran och det var inte krig. Här i Sverige måste man börja från noll. Det var inte lätt.

– Hela första dagen bara grät jag och undrade hur jag någonsin skulle kunna känna mig bekväm här. Men nästa dag bestämde jag mig för att jag ska vara här, säger Mariam.

I Iran måste kvinnor ha slöja på sig, förklarar hon. Som anställd på en myndighet krävs mer heltäckande slöja, där bara ansiktet syns, utan smink. På ett privat företag, där hon arbetade, räckte en mindre slöja.

Men Mariam kunde få klagomål över att hon använde läppstift, dessutom i olika färg olika dagar.

Kände sig fri

– När jag kom hit kände jag mig fri. Efter 30 år i mitt liv kunde jag välja att inte ha slöja på mig. Ingen kunde tvinga mig.

Trots att hon ser svenska språket som det svåraste här är ordförrådet rikt och sprudlande.

Värre var första tiden i salongen. Då talade Mariam bara engelska och litet svenska kombinerat med teckenspråk.

– Om jag bott i Iran hade jag aldrig klarat mig utan språket. Åh vilka snälla kunder jag haft här, ler hon.

När Mariam, som lärt sig frisöryrket i Iran och varit van sömmerska, startade sin salong var det av nödvändighet.

– Min exman kunde inte hitta jobb efter examen. Så jag blev frisör och tack vare mitt yrke kunde vi få permanent uppehållstillstånd efter fem år och svenskt medborgarskap efter nästan åtta år.

För knappt år sedan skildes de. Han behöll deras lägenhet. Livet som egen företagare i frisörbranschen har inte varit lätt under Corona pandemin.

Lämnade allt igen

– Efter elva år sa han att han inte ville ha barn. Om vi haft det hade jag fortsatt leva med honom. Men jag tycker inte jag har så mycket tid. Vi utvecklades åt två olika håll.

– Nu lämnade jag allt igen och det var ett stort steg, säger Mariam lugnt.

Hon bär tunna, stora silverringar i öronen och det glittrar om akrylnaglarna i rosa och silver som en kompis fixat.

Hon minns första mötet med Göteborg som fint men att den ständiga blåsten gav frisyrproblem.

– Jag har frissigt hår och såg ut som Einstein i början. Men det avhjälptes med keratin behandling, som jag idag råder kunder med lockigt hår att prova.

Hennes förre man som var ”snäll men litet gammaldags” gillade ”en enkel kvinna” som hon beskriver det. Någon sådan är hon inte.

Envis och ambitiös

– Jag är en envis kvinna och ambitiös. Kunderna säger att jag är snäll och hjälpsam men det skulle jag inte säga själv. Ibland kan jag bli arg också, förklarar hon.

Idag kombinerar hon frisöryrket med studier på distans på kvällarna. Hon läser pedagogik, svenska och engelska. En tänkt framtid är som yrkeslärare eller lärare. Men Mariam läser även till personlig tränare.

– När jag åker till Iran längtar jag tillbaka hit. Mitt liv är här. Jag vill inte bara vara hemma och laga mat. Jag vill resa, plugga, visa att jag klarar mig själv och göra något viktigt!

I Teheran var det vardag att sitta i bilköer i två timmar morgon och kväll. Göteborg är lagom litet, tycker hon.

Mariam trivs nära natur och skog och älskar att ge sig ut och springa på morgnarna. Det gör hon minst fyra gånger i veckan.

I naturen kan hon ibland närma sig sin Gud, som är svår att beskriva i ord men som ständigt finns med henne, ger hopp och tröst.

– Nu bara tror jag på Gud och har respekt för alla religioner. Jag mediterar och pratar med min Gud på persiska, mitt språk.

Innan flytten hit hade googlingen på Göteborg visat blonda, iskalla människor, ”ungefär som det nordiska vädret”.

Idag är Mariam glad över att hon oväntat lätt kommit in i det svenska och mött mänsklig värme och fått många vänner.

– Jag är stolt över det här jobbet, där jag träffat så gulliga kunder och hittat mina bästa kompisar. De blir som familj för mig.

Mariam Sharifi

Ålder: 42 år.

Bor: Just nu nära Kvilletorget.

Gör och bakgrund: Äger och driver sedan nio år frisersalongen Kville Hårvård, vid Kvilletorget i Göteborg.

Familj: Lever nu ensam efter tio år som gift med persisk man. Föräldrar som bor kvar i Teheran i Iran och bror på väg att flytta till Kanada.

Framtidsdröm just nu: En ny bostad. Jag vill också vidareutbilda mig och pröva ett mer akademiskt arbete.

Favoritplats: Naturen men hellre skogen än havet.

Mitt favoritföremål: Min mobil och mitt Instagramkonto är viktiga för mig – eftersom de innebär att jag kan ha kontakt med hela världen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.