Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Währborg, professor och vardagskrönikör. Bild: Anders Hofgren
Peter Währborg, professor och vardagskrönikör. Bild: Anders Hofgren

Peter Währborg: I ensamhet, inte ensam

Att vara ensam under en längre tid är som regel en oönskad avskiljning från omvärlden, skriver professor Peter Währborg. Men den självvalda ensamheten är något annat. ”Ensamheten kan faktiskt hjälpa oss att finna den mening som vi annars inte hinner söka efter”, skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Aldrig har så många mött den motsägelsefulla ensamheten som under detta år. Men är man ­ensam? Kan ensamheten inte tjäna ett högre ­syfte än så?

När jag var liten tyckte jag inte om att vara ensam. Jag blev rädd ibland och tyckte att rätt mycket kändes lite ­läskigt, mörker till exempel. Då och då gjorde jag likväl små utflykter alldeles på egen hand. Vanligen inträffade dessa i en stund av övermod och utan föräldrarnas vetskap.

I tonåren blev det ännu tydligare. Ingenting var roligt om inte kompisarna var med. Att hänga med dem var helt tillräckligt för att känna sig som en lyckad människa. Så kom ungdomen och vuxenåldern med den allt oftare påtvingade samvaron med studie- och arbetskamrater. Jag trivdes alltmer med alla dessa människor, eller såg till att göra det. Med tilltagande årsrikedom bävade jag fördenskull för att bli ensam. Fast något märkligt hände på vägen. Jag blir alltmer beroende av ensamhet, den ensamhet jag själv valt och trivs med. Vad är det som hänt mig?

Jag tror att vi människor är beroende av relationer för att utvecklas. Till en början har vi bara biologiska förutsättningar att upprätthålla en relation till andra människor. Så är det ju från det man föds; tjo och tjim och en massa obegripligt gullegullpladder, men så tar de ju på en och det känns bra.

En stor del av den betydelsefulla relationen till andra ­viktiga personer i början av livet sker just genom beröring. Det sinnet är väl utvecklat redan från födseln. Vid ungefär två års ålder har förbindelserna med hjärnans pannlober utvecklats så mycket att denna stora del av vår hjärna börjar göra sig påmind. Vi börjar fatta intresse för oss själva och kollar gärna i spegeln för att bekräfta det underverk vi är. Lite ego kanske, men kul. Med denna stora del av vår hjärna kommer språket och uppbyggnaden av en relation till oss själva. Jag blir jag – på riktigt. Med språket följer också förutsättningarna att skapa relationer med olika objekt som nallebjörnar, seriefigurer och till slut damm­sugare och bilar. Dessa är viktiga för oss eftersom de, liksom tidigare relationer, är det som bygger upp vår identitet och vår självbild. Genom andra blir jag mig själv och därför är jag mina relationer – till andra, mig själv och de ting som omger mig.

Ett antal märkliga vetenskapliga försök har gjorts på så sätt att människor hindrats från alla sina möjligheter att inhämta intryck från omvärlden. Hjärnan gillar inte detta och brukar hitta på egna intryck. Detta har till och med använts som tortyr i en del förfärliga sammanhang. Det verkar således som om vi måste upprätthålla någon form av kontakt med vår omvärld och hålla våra relationer vid liv för att fungera som vi önskar.

Att vara ensam under en längre tid är som regel en oönskad avskiljning från omvärlden. Den självvalda ensamheten är något annat. I den kan man upprätthålla kontakten med andra, tingen och sig själv. Så länge det finns en mening i denna ensamhet kan den både utveckla och förstärka vår identitet och självbild som till exempel hos fiskaren, ensamseglaren eller maratonlöparen. I ensamheten växer sökandet efter denna viktiga mening i livet, något som besvarar alla de frågor vi alla bär på. Ensamheten kan faktiskt hjälpa oss att finna den mening som vi annars inte hinner söka efter. Ta vara på den.