Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Henrik Zetterberg, professor och krönikör Bild: Anders Hofgren
Henrik Zetterberg, professor och krönikör Bild: Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: I augusti – med löfte om bot och bättring

Professor Henrik Zetterberg har insett det lönlösa i att gruva sig över en forskningsansökan som ändå inte kommer hinnas med, och tittar i stället framåt mot en höst med bättre ordning och reda. ”I september skall jag inleda ett nytt och mera ansvarsfullt liv, förbereda mig på det som skall göras i god tid”, skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det var på cykeln på vägen till arbetet på morgonen den sista måndagen i juli, som jag bestämde mig. Det hade regnat dagen innan och på nytt en bit inpå natten. Luften var inte så varm längre; den hade en fin och skarp kyla. I backen från Pixbo upp mot Kikås sprack himlen upp och ryggen blev varm för en stund. Sedan gick solen i moln igen och på krönet blev det motvind.

Helgen hade bjudit på en vacker dag och jag hade träffat några vänner, som jag inte hade sett på länge. Vi befann oss i slutet av den första coronavirusvågen i Västra Götalandsregionen och hade råkat krama om varandra. En av mina söner såg detta och bannade mig efteråt. Men det var svårt att låta bli. Och de var så bruna och fina och somriga, mina vänner. Fast fel var det hursomhelst, i denna förvända tid. Jag äter multivitaminpiller för män, men har slutat med gin och tonic. Påvisbara antikroppar har jag inte, men de verkar försvinna ganska snabbt och är därmed av begränsat intresse.

Denna vecka skulle jag ha varit i Amsterdam på årets stora Alzheimermöte. Nu blir det timmar vid datorskärmen med kaffe, headset och värmeutslag bakom öronen. Några som verkligen skulle behöva en kram är mina föräldrar av sina barnbarn.

Det var inte bara morgonens cykeltur som gjorde att jag bestämde mig. Jag hade under helgen läst i Tove Janssons ”Sommarboken”. Den boken tål omläsning. Det sista kapitlet heter ”I augusti” och är den finaste sensommarskildringen som jag vet. Någon kväll i augusti gör man sig ett ärende utomhus och finner att sommaren är över.

Så här är det för min del. Denna sommar borde jag ha skrivit en lysande ansökan om forskningsanslag till Europeiska forskningsrådet. Dödslinjen för ansökan är den 25 augusti. Det är väldigt snart. Jag har jobbat med andra grejer under större delen av juli, fastän jag, som så många andra denna underliga sommar, borde ha varit lite ledig. Jag kan söka i år eller nästa år. Men nästa år kanske Europeiska forskningsrådet inte finns kvar längre. Därför borde man verkligen söka i år. Jag har inte skrivit ett ord på ansökan. Men jag har tänkt mycket på den. Och jag har laddat ner flera mallar.

På cykelturen till arbetet bestämde jag mig för att det helt enkelt inte går. Tiden är för kort. Loppet är kört. Tåget har gått. Potatisen sattes för sent. Det kokta fläsket har blivit stekt. Det är helt enkelt omöjligt. Och därmed inte längre något att gruva sig över.

Till hösten skall jag bättra mig. I september skall jag inleda ett nytt och mera ansvarsfullt liv, förbereda mig på det som skall göras i god tid, leverera enligt överenskommelse och inte bryta några fler dödslinjer (av vikt). Jag skall göra en tidsplan för hösten 2020 och våren 2021 och utvärdera arbetets fortskridande kritiskt och uppriktigt. Jag skall använda post-it-lappar och pennor med olika färger. Det är ett löfte om bot och bättring till forsknings- och innovationskontoret vid Göteborgs universitet. Kanske börjar jag med att städa mitt skrivbord.

Men i augusti skall jag ta ledigt under min sista semestervecka, skörda min vitlök (den enda grönsak som verkar överleva mitt trädgårdsmästarskap detta år) och tänka på sommarens långsamma avslutande och hösten som nalkas oförmärkt i en lugn solnedgång inför havet.