Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Währborg, professor och vardagskrönikör. Bild: Anders Hofgren
Peter Währborg, professor och vardagskrönikör. Bild: Anders Hofgren

Peter Währborg: Hur jag plötsligt blev expert

För en dryg månad sedan berättade professor Peter Währborg i en krönika om att han hade varit sjuk i covid-19. Nu har han piggnat till och är på väg att bli expert inom ett helt oväntat område. "Det var då jag kom på en hel rad förbättringar som skulle kunna vidtas för att förbättra människornas prestanda", skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Någon mer än jag som är trött på corona? Skulle tro det. Hela livet kretsar sedan några månader kring dessa pyttesmå inkräktare i vår vardag som ingen av oss vet vad de kommer göra med oss. Märkligt hur sårbara vi människor är. Som tur är dräller det av utnämnda experter som alla meddelar att det inte finns någon som riktigt vet och som vet att ingen riktigt vet. En alltför stor grupp självutnämnda experter säger sig dock veta att dessa förstnämnda experter ingenting vet, hur de nu kan veta det. En av dem, amerikan, käkar malariamedicin och säger att han trots det är helt normal så vitt han vet.

LÄS MER: Hostan kändes som avgrundsvrål från lungorna

Eftersom jag tillhör de drabbades skara fick jag roa mig några veckor med att läsa och slutligen pilla lite med bilen och huset jag bor i. Det var då jag kom på en hel rad förbättringar som skulle kunna vidtas för att förbättra människornas prestanda.

För det första – varför kan man inte styra människornas organ trådlöst? Till och med min nyinköpta Ding Dong klarar trådlös kommunikation och kan dessutom spela ett antal olika skojiga musikstycken! Nerver och nervsystem borde vara passé. Nästa version av människan (förhoppningsvis långt efter min död) bör utrustas digitalt. Då kan man ju skaffa virusprogram som löser coronaliknande attacker.

För det andra lärde jag mig att bilen behövde byta bränslefilter. Jo, jo – lätt som en plätt. All skit i bränslet samlades upp i denna lilla fiffiga apparat. En sådan borde monteras in i blodomloppet! Tänk dig att byta filter när kolesterolet stiger eller sockret. Vips är problemet borta och det bränslefilter jag köpte kostade bara 40 spänn.

När jag ändå höll på med den gamla bilen, som döpts till antikrundan av mina avundsjuka grannar, lärde jag mig att blåsa ur luftfiltret. Jag hade aldrig sett något sådant förr ,så jag darrade av förtjusning. Ett luftfilter som tar bort all luftburen bilsmitta! Varför har vi inte alla ett sådant luftfilter inbyggt i stället för att behöva köa på Hornbach för att få tag på ett värdelöst munskydd?

Till slut kom crescendot. Oljan. Långsamt, men ändå tydligt meddelades jag att lederna kan krångla. Jag kände igen det från mitt jobb som smärtläkare. När jag smittfri fick lite handledning i bilens överlägsna teknologi stod det klart för mig att man kan tillföra både olja och/eller fett i dessa krånglande leder. Varför, tänkte jag, varför har ingen kommit på detta med smörjkoppar i de stora lederna hos oss ofullkomliga människodjur?

När så bromsolja kom på tapeten, så hägrade insikten om utbrändhetens slutgiltiga lösning. Är det inte svårare än så tänkte jag och kastade mig över en nyinköpt bok om bilens anatomi och fysiologi. Jag har kommit till ”kaross och chassi”. Skall snart börja på avsnittet om reservhjul. Kom genast att tänka på vilka framsteg transplantationsforskningen kommer göra om de får låna boken av mig – när jag läst färdigt.

En liten hake dock – biljä…. gick inte igång så jag har sjukskrivit mig fyra veckor till så jag kan läsa ut bilboken. Jag har satt bilen i karantän och hissat den gul-svarta karantänflaggan utanför garaget. Jag har förresten skaffat en bok till, om jag skulle bli sjuk igen. Den heter ”Hur man blir expert”. Den tar visst bara några dagar att plöja igenom.