Hej Stina!
Vår trettonåriga son är väldigt öppen med oss föräldrar om problem, kompisar och allt som han funderar på. Ibland berättar han saker som vi känner att vi borde ta vidare till andra föräldrar eller till skolan, det kan vara att något barn är elakt, att någon röker, dricker, och så vidare. Men vi vill inte svika hans förtroende. Hur ska man tänka här?
MM
Hej MM!
Jag hoppas att du förstår mig rätt när jag tackar för ett på vissa sätt underbart problem. Ditt barn är i början av sin psykologiska utvecklingsresa mot självständighet och berättar för dig om sina upplevelser. Jag förstår att du vill värna det förtroendet, vilket föräldrahjärta som helst blir ju varmt av det. Såklart vill du inte förlora det!
Dels för att inte försämra er relation. Men säkert också för att du vill fortsätta få ha koll på vad som pågår. Verkligen begripligt och klokt. Det är viktigt att som tonåring ha närvarande och omhändertagande vuxna runt sig. Samtidigt ska föräldrar till viss del ha lite dålig koll, om ofarliga saker. Det hör till för att ungdomar ska frigöra sig, och de vuxna likaså. Successivt behöver vuxenvärlden lämna över mer och mer ansvar och själv backa.
Visa att du bryr dig
Just nu berättar din son det mesta, en del säkert sådant du mest lyssnar till, annat där du både stöttar och ger råd – samt en del när du blir orolig och bekymrad. Om du säger till sonen att du vill prata med andra föräldrar blir han kanske upprörd och protesterar? Kanske säger han att det skulle förstöra hans vänskaper och dessutom vara galet pinsamt? Att han minsann inte borde sagt någonting. Att du överdriver och att andra vuxna redan vet kanske han också menar på. Från hans synvinkel är den sociala tillhörigheten med kompisarna det viktigaste viktiga, i alla fall när han är upprörd.
Samtidigt, vad visar du ditt barn om du berättar för andra vuxna vad som pågår? Jo, att du bryr dig om hans vänner och tar det ansvar som kommer med att vara vuxen. Nämligen att värna om de som är mindre och svagare; barnen. Inte bara de egna, i de fall man har, utan allas barn. För tänk vad som kan hända om vi vuxna inte reagerar på farligheter?
Tonåringar testar nya upplevelser och gränser. Det är en av deras viktigaste utvecklingspsykologiska uppgifter ihop med att ifrågasatta och utmana det gamla. Vi, de gamla i de här fallet, har jobbet att stötta och visa vad som är rimligt. Att upprätthålla ramar och regler som är till för att skydda och ta om hand. I ditt exempel faktiskt några lagstiftade.
Fast en trettonåring kan vara aldrig så mogen i samtal med en vuxen är i de i grupp ibland en häxbrygd av hormoner, outvecklad impulskontroll, usel konsekvensanalys, grupptryck och övermod.
Fast en trettonåring kan vara aldrig så mogen i samtal med en vuxen är i de i grupp ibland en häxbrygd av hormoner, outvecklad impulskontroll, usel konsekvensanalys, grupptryck och övermod. Inget man gärna lämpar över ansvar på i första taget.
Tonåringar behöver skydd
Du har fått den fina gåvan att dela det mesta med ditt barn. Berätta för honom varför du behöver tala med andra föräldrar. Möjligen kan du även prata med vännerna också. Även om de inte alltid visar det så vill och behöver tonåringar att vi tar hand om och skyddar dem. Det skapar trygghet och förutsägbarhet att vi är tråkiga och beskyddande.
Prata med din son om hur det skulle vara om något dåligt hände honom och andra vuxna visste men inte sa något. Fundera tillsammans på hur det skulle vara. Kanske kan han själv tycka att förtroende och medkänsla inte alltid är att stötta och vara lojal. Utan ibland handlar om att hjälpa andra att sluta med dumheter.
Jag tror verkligen att din son förtroendet för dig kan djupna av att du berättar för andra vuxna. Kanske inte på sekunden men med tiden. För du visar verkligen att du är en vuxen som försöker hjälpa till och skydda.
