Hotet om att mista barnen fick Jonna att lämna drogerna

Första gången Jonna Lind injicerade amfetamin på egen hand gick det bra, mycket bättre än hon hade trott. Men nålsticket blev också starten på en resa som gick rakt neråt och slutade med en kraschlandning i hemlöshet och kriminalitet.

– Jag brukar säga att jag blev kidnappad av drogerna. Jag behövde knark för att överleva och hade ingen kontroll till slut. Jag tappade förståndet, blåste folk och började stjäla för att få ihop pengar till knark. Det är ett under att jag har överlevt. Jag har haft mycket tur.

Hisnande levnadshistoria

Jonna sitter hemma i lägenheten i centrala Falköping och berättar sin hisnande levnadshistoria. Det är ett tufft liv hon har levt men hon skyller inte ett enda misstag på någon annan än på sig själv. Efter 15 år som drogfri och med tolvstegsprogrammet i ryggen vet hon att suget efter knark kan vara starkare än allt annat och att ett drogberoende kan förändra en människa till oigenkännlighet.

Jonnas historia börjar i Hisings Backa i Göteborg med pappa företagaren och mamma floristen samt en fem år äldre syster. Jonna minns att hon kände sig annorlunda och att hon hade svårt att få bra kompisar som barn. I början av 1980-talet gick föräldrarna isär och Jonna flyttade med mamma och syster till en lägenhet tvärs över gatan. Jonna gick på mellanstadiet och fick äldre kompisar utanför skolan. Hon började röka och snart kom alkohol in i bilden.

– Jag minns inte att jag var en rebellisk unge men ingen satte gränser för mig, jag var ofta ensam hemma och festade med kompisar. Jag kunde inte hantera sprit, jag hällde i mig tills jag spydde. Sedan blev jag kompis med en rastatjej och rökte hasch första gången. Jag fastnade direkt. Det var som att jag fann något som jag hade sökt hela mitt liv. Jag passade ju aldrig in och kände ingen tillhörighet någonstans. Jag var så intensiv som barn, du vet den där clownen. Eftersom jag aldrig fick vara med sökte jag uppmärksamhet genom att vara tuff och rolig. När jag blev drogfri blev jag diagnostiserad med adhd och då förstod jag mig själv som barn mycket bättre.

Drog in till Nordstan

Jonna började stjäla pengar från sin mamma och åkte till Nordstan och köpte hasch.

– Nordstan var vår fritidsgård. När polisen tog mig kopplades socialen in, men det hände ingenting. Jag levde precis som jag själv ville helt utan inblandning från vuxna.

När Jonnas mamma flyttade ihop med sin nya man ordnade hon ett lägenhetskontrakt till Jonna.

– Jag började med amfetamin i den vevan och det blev min huvuddrog. Jag ska inte säga att allt var svart. Vi hade skitkul under några år med droger, gick på rejv och levde livet. Då sa jag till mig själv att jag aldrig skulle injicera. Jag blev skitförbannad på kompisar som använde sprutor och sade att så långt skulle jag aldrig gå.

Men så blev hon ihop med en kille som introducerade henne till att använda sprutor. Hon lärde sig snart att injicera på egen hand och då gick det snabbt utför. Jonna blev hemlös och vägde 47 kilo. Hon levde farligt och hamnade i situationer där det kunde ha gått illa.

– Jag hade helt förlorat förståndet, det var ren tur att jag överlevde.

Knarket tog kontrollen

Knarket hade helt tagit kontrollen över hennes liv. I ett desperat försök att få till en förändring drog hon till Alingsås dit hennes mamma hade flyttat. Hon kontaktade socialtjänsten och bad om hjälp. Jonna hade svårt att låta bli drogerna. Och det blev inte bättre av att hon tilldelades nya socialsekreterare som hon fick berätta sin historia för på nytt varje gång. Så småningom fick hon hjälp med en bostad och gav skenet av att vara drogfri.

– I själva verket missbrukade jag mer än någonsin. Jag stal i butiker för att få pengar till knark och polisen grep mig så fort de såg mig.

Till slut tröttnade hon på sin livssituation.

– Jag bad om hjälp på socialen och fick kontakt med en terapeut. Jag fick förtroende för honom och vågade säga “jag har ljugit och knarkat hela tiden, hjälp mig”.

Behandlingshem i Mullsjö

Så hamnade hon på ett behandlingshem i Mullsjö. Jonna var motiverad och läste in gymnasiet. Men behandlingshemmet var obemannat på kvällar och nätter och när det kom in droger i huset klarade hon inte att hålla motivationen uppe.

Hon klarade ändå studierna och fick en utslussningslägenhet i Mullsjö. Hon blev gravid och bestämde sig för att flytta till Falköping och försöka leva drogfritt.

Då hade döttrarna fötts och det satt djupt i Jonna att inte knarka som mamma.

– Det är jättejobbigt att fajtas med ett beroende. Man vill låta bli men suget är så starkt.

Fick ännu en chans

När barnen var två år fick hon veta att hon har adhd och hon bad om hjälp på nytt. Då hade hon börjat missbruka amfetamin igen. Hon fick en chans till och tog den. Tillsammans med barnen flyttade hon till ett behandlingshem i Skåne och påbörjade ett tolvstegsprogram.

– Det är lätt att vara drogfri på ett behandlingshem men så kom jag hem utan en plan och till vänner som var aktiva narkomaner. Att sluta att knarka är inte så svårt, det svåra är att låta bli när man kommer hem.

Först när socialtjänsten hotade med att ta barnen vaknade hon till.

– Sedan dess är jag drogfri. Det är snart 15 år sen. Den gränsen hade jag behövt långt tidigare, det blev början på mitt tillfrisknande.

Viktig gemenskap

I början sörjde hon knarket som om hon förlorat en vän.

– Knarket hade varit min bästa vän och trygghet sen jag var 13. Jag visste inte vem jag var utan knark, säger hon.

– Men jag kom i kontakt med självhjälpsgrupper och träffade drogfria narkomaner. Den gemenskapen som jag kände där har hjälpt mig jättemycket.

Första tiden umgicks hon bara med andra som var drogfria. Att leva i ärlighet och inte sopa under mattan, att hon var en före detta pundare var viktigt. Jonna säger att hon aldrig har knarkat för att döva känslor. Inte heller har hon behövt sälja sin kropp eller skada sig själv i större utsträckning för att få knark. Sådana erfarenheter kan göra arbetet med sig själv extra svårt, tror hon.

Jobbar som behandlingspedagog

Jonna arbetar som behandlingspedagog och bor kvar i Falköping med sina två döttrar. Mamman dog i cancer för tolv år sedan men Jonna har bra kontakt med sin pappa. Jonna lever för sina döttrar och har varit drogfri sedan de var små. Barnen kommer alltid i första hand. Beroendesjukdomen har hon kvar resten av sitt liv. Därför är mötena i självhjälpsgruppen fortfarande viktiga för att inte glömma bort vad hon har att kämpa mot. Tolvstegsprogrammet är fortfarande ett viktigt verktyg i livet som drogfri.

– Programmet hjälper mig att klara av verkligheten. Det har hjälpt mig att rannsaka mig själv och inse hur mycket elände jag ställt till med. Men det har också hjälpt mig att bygga upp en självkänsla och förstå att det var drogerna och beroendet som gjorde att jag tappade förståndet. Nu har jag fått tillbaka förståndet och inser att trots allt jag har gjort när jag missbrukat så är jag en bra människa.

Mathias Pernheim

mathias.pernheim@stampen.com