Hjörne har ännu inga planer på att varva ner

Födelsedagen firas lika enkelt som vanligt med släktkalas i köket och köpta köttbullar, trillade av folk som kan. Att uppnå pensionsåldern påminner Peter Hjörne om att den stora aktiva yrkesdelen av livet nästan är slut. Men någon större åldersnoja känner han inte av.
– Inte så länge jag och mina nära och kära mår bra. Min pappa, som snart är 88, brukar säga att alternativet till att fylla år är värre, säger Peter.

Han växte upp på Övre Fogelbergsgatan och var en aktiv kille som ”höll på med det mesta utan större ambitioner”. Men på somrarna var det kappsegling som gällde. 
– Mina föräldrar var läsande och skrivande människor. Pappa såg sig som ”murvel” och mamma recenserade barnböcker. Hon släpade ofta hem böcker från Wettergrens bokhandel till mig och det var inte alltid som jag gillade hennes val. En gång när jag var förkyld och låg i sängen, gav hon mig en bok och sa ”Du bör veta något om den indiska Vedakulturen”. Jag la den på täcket, men därunder hade jag en Bill-bok, säger Peter.

Han var 17 år när hans farfar Harry Hjörne, mångårig chefredaktör på GP, gick bort. 
– Jag minns honom som en äldre farbror, alltid iklädd kostym och rock, viftandes med sin kubb, där han stod på däck på väg ut till oss på Marstrand.
När farfadern var i 50-årsåldern drabbades han av ett slaganfall och blev förlamad i höger sida. Han blev återställd sånär som på högerhanden, som ständigt skakade, minns Peter.
– Men han lärde sig skriva med vänster hand. Och så hade han ett specialbestick med gaffel och kniv i ett. Det var coolt, tyckte jag.
Farfadern var den som skickade iväg den 14-årige Peter till ett internat i engelska Shrewsbury, något som han är väldigt tacksam för i dag. 
– Skolan var fantastisk med bra lärare och otroliga möjligheter till alla sorters idrott, exempelvis rodd.

Efter gymnasiet läste Peter först ekonomisk historia och informationsteknik i Lund, men bytte sedan till ekonomi på Handels i Göteborg, ivrigt påhejad av pappan.
– Han tyckte att det skulle vara bra om någon i familjen hade en ekonomexamen. 
Att bli tidningsman var inte självklart för Peter, som under en period sålde jordbruksmaskiner i amerikanska mellanvästern. Men när jobbet som assistent till GP:s ekonomichef blev ledigt, flyttade han hem. Efter att ha praktiserat på flera ställen i huset och varit vd i åtta år, fick han 1993 möjligheten att bli chefredaktör. 
– Det var ju det som var det roliga; innehållet och journalistiken, säger han och berättar om sin ”insats” under journaliststrejken 1996. 
– Alla var väck, så jag skrev, ritade sidor och satte. Jag gjorde till och med väderkartorna själv.”Vädret ånyo kartlagt” stod det på löpet. Jag har de där tidningarna kvar hemma; det ser ju inte klokt ut! Men jag hade gett mig sjutton på att tidningen skulle komma ut trots strejken och det gjorde den.

Sedan i våras är Peter styrelseordförande i Stampen och med i Stampen Lokala Mediers styrelse. Dessutom är han ledarkrönikör på söndagar; en uppgift som engagerar honom. Sina idéer hittar han ofta under promenader på stan och i dagspressen. Han läser sju-åtta tidningar varje dag; däribland Financial Times och New York Times. 
– Och jag läser i pappersform, för sedan river jag i dem och lägger i en hög. Det är min metod. 
Krönikorna handlar oftast om sådant som ligger nära människor; frågor som vård, skola, omsorg, stadsutveckling och segregation.
– Det finns oändligt mycket att skriva om, säger Peter. 
Den destruktiva samtalstonen i den offentliga debatten bekymrar honom. 
– Det är oerhört mycket tillmälen och etikettering av meningsmotståndare, i stället för att lyssna till vad som sägs och avses. Jag tycker att aggressionen och elakheterna i samhället är ett av våra största samhällsproblem. Till och med människor som har förmåga att skriva, förfaller till gemenheter, vilket gör att samtalets funktion försvinner, säger Peter som hoppas på en återgång till klassisk journalistik, som går på djupet och förklarar komplexa skeenden.

Nyligen genomgick Stampen en omfattande rekonstruktion, som Peter beskriver som ”kolossalt jobbig”; inte bara för honom själv utan för alla berörda. 
– Det var väldigt tråkigt att det blev så. Mitt enda fokus var att ta mitt ansvar så att företaget skulle kunna leva vidare och tidningarna finnas kvar. Det har tarvat en massa arbete och oro. Men att se tillbaka och ångra de val man gjort är det mest improduktiva man kan göra, säger han och tillägger att han är stolt över att ha kommit tillrätta med problemen. 
Hur påverkades du personligen av turbulensen?
– Jag hittade saker hos mig själv som jag inte varit medveten om. Till exempel att jag tål ganska mycket mentalt. Det kunde ju ha varit på ett annat sätt. Och det här låter kanske klyschigt, men jag fick en insikt om att även om yrkeslivet är viktigt, så är det ju familj och vänner som livet handlar om. Jag bestämde mig för att ge järnet. Hade jag inte lyckats, hade de ändå funnits kvar. 

GP är fortfarande ett familjeföretag, fast med fler familjer. Stampen är ett familjeföretag med flera aktieägare, där familjen Hjörne är den största enskilda ägaren.
– Vår ambition är att vara fortsatt involverade, men inget är säkert i medievärlden, säger Peter som själv tänker hänga i ett tag till. Åtminstone till 67!