Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Henrik Zetterberg, professor i neurokemi och tisdagskrönikör.

Henrik Zetterberg: "Vilse igen – överallt och alltid"

Lokalsinne är inte professor Henrik Zetterbergs bästa gren. Tisdagskrönikören avslöjar hur detta faktum påverkat yrkesinriktningen.

”Det står på Google Maps att du är en timme och fyrtiotre minuter hemifrån”, säger den unga kvinnan, som är på juldagspromenad med sin pojkvän. Jag möter dem på en grusväg, som jag har kommit ut på, efter att ha klafsat omkring i en mosse någonstans söder om Hårsjön i Härryda kommuns vildmarker. Problemet är att jag redan har joggat i två timmar. 

Jag brukar springa ut i skog och mark med jämna mellanrum men saknar lokalsinne. Detta är medfött och har lett till många intressanta möten med människor, djur och andra naturfenomen. Jag brukar bestämma mig för ett ungefärligt utflyktsmål. Denna gång föll valet på Rambo mosse, söder om Långvattnet nära Kikås, där den tallgrensliknande nattskärran häckar i juni. (Kolla gärna upp denna fågel på nätet; den tjuvmjölkar getter på nätterna och härbärgerar döda människors själar.) 
På Rambo mosse känner jag mig oövervinnelig och springer vidare till fågeltornet vid Hårsjön. Där ser jag inte en enda fågel, men hälsar på Highland Cattle-korna och bestämmer mig för att försöka finna en häger i vasskanten av den grunda sjön. Det går dåligt. Sedan är jag vilse. Det har hänt förr. En gång väntade familjen med finmiddag och det höll på att bli en efterlysning. Nu har de vant sig.

Avsaknaden av lokalsinne har påverkat min yrkesinriktning. När man gör allmäntjänstgöring (AT) som läkare är en förmodad dröm att man skall få ”ta en app” (detta har inget med mobiltelefoner att göra, utan handlar om att operera bort det maskliknande bihang, appendix vermiformis, som sitter på bukens tarmpaket och ibland blir inflammerat). 
I slutet av 90-talet hade jag som AT-läkare på Kärnsjukhuset i Skövde ställt en solklar blindtarmsinflammationsdiagnos och en operation ansågs oundgänglig. Bakjouren (som ny läkare arbetar man alltid tillsammans med en erfaren kollega; jag tänker att det är bäst att förtydliga detta redan nu) och jag öppnade buken tillsammans, på rätt sida och allt. Sedan började letandet. Mina glasögon immade och jag kände mig så vilsen som en människa utan lokalsinne kan känna sig i en annan människas buk. Jag kastade in handduken, den vänliga bakjouren fullföljde operationen och jag sydde igen. Kirurg skulle jag inte bli. (Möjligen, tänker jag nu, skulle jag med lite övning kunna bli en Salvador Dalí-inspirerad plastikkirurg; det tål att funderas på – tur att jag har så gott omdöme.) 
Min fru, däremot, är ögonkirurg. Hon är dessutom bra på att måla, teckna och sy. På kvällarna händer det att hon, med illa dold stolthet, visar sina operationsfilmer för mig. Detta är förstås inte normalt på något sätt, men det skall ni veta, kära läsare, att om ni någon gång finner anledning att uppsöka sjukvård skall ni bli glada, när ni träffar en läkare som är onormalt intresserad av ert tillstånd. 

Nu är det äntligen ett nytt år! 2016 var ju hemskt på många sätt och 2017 har goda förutsättningar att bli ännu värre. Vart detta skall sluta, vet inte jag. Något hoppingivande känns det i alla fall, att vi människor skulle kunna förenas i en känsla av att vi tillsammans snurrar runt på en osannolikt vacker planet, helt utan egen kontroll, i ett oändligt universum utan syre, där vi är helt vilsna, och att vi måste ta hand om varandra så gott det går, så länge det går, på denna jord. 
Gott Nytt År, kära läsare, och hoppas att ni har det bra och får ett fint 2017!

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.