Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Vardagskrönikören Henrik Zetterberg för en tapper kamp mot en alltmer vildvuxen trädgård. Bild: Lars Johansson, Anders Hofgren
Vardagskrönikören Henrik Zetterberg för en tapper kamp mot en alltmer vildvuxen trädgård. Bild: Lars Johansson, Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Henrik Zetterberg: Vår trädgård håller på att ta över hela huset

Professor Henrik Zetterberg har bekymmer med sin trädgård som efter vintervilan växer så det knakar åt alla håll. "Nu har trädgården alldeles spårat ur", skriver han i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag lyssnar på radion. Det är trädgårdsprogram efter trädgårdsprogram. Hela Sverige odlar. Vår trädgård odlar sig själv. Träd, häckar, klätterrosor och kirskål snärjer in vårt hus i grönska. Min hustru och jag fann det på internet, när vi skulle flytta hem till Göteborg från Boston, där vi forskade. Vi väntade vårt andra barn och visste att vår lägenhet, som vi hyrde ut i andra hand, skulle bli för liten för oss. Huset var från 1947 och hade en fantastisk trädgård med slingrande gångar, perennrabatter, en vildvuxen syrenberså och bärbuskar och fruktträd i överflöd. Det såldes, men dök ett par månader senare upp igen, som ett hävt köp på grund av besiktningsprotokollet. Men vad kan man begära av ett trähus från 1947? Och vilken trädgård! Vi slog till på studs på en iskall marknad.

Nu har trädgården alldeles spårat ur och håller på att överta huset. I höstas bjöd jag in en trädbeskärare för att få professionell hjälp. Han försvann hukande in i grönskan och har sedan dess inte synts till. Sedan kom vintern och allt blev lugnt. Nu har trädgården vaknat till liv igen. I vindstilla natt prasslar och knäpper det från alla blad, som håller på att vecklas ut, och det knakar och mullrar från rötter, stammar och grenar som växer. Det är svårt att sova.

Även huset lever. Det är fullt av djur. Vi har en katt som heter Larsson. Han har hittat ett andra hem hos vår granne, barnmorskan, som serverar godare mat. Vi har nu delad vårdnad om honom. Jag gillar egentligen inte katter, men eftersom min blivande hustru hade två katter i en etta på Slottsskogsgatan i Majorna, när vi träffades, blev jag tvungen att låtsas. Första gången hon bjöd hem mig på middag lagade hon entrecote. Den mindre av hennes två katter, Stickan, smög upp på diskbänken och kastade sig över en av bitarna. Jag kommer aldrig att glömma hur min blivande hustru försökte att dra isär dem. Det gick till slut. ”Den biten tar jag”, sa hon och la den i fräsande smör i stekpannan. ”Kontinentalt”, tänkte jag.

Stickan flyttade med oss till huset med den vilda trädgården, men en dag ringde det på min telefon. En man på ett närliggande vattenverk hade funnit honom överkörd på vägen utanför vårt hus, när han körde förbi i sin tjänstebil. Han berättade att han hade lagt Stickan i en plastpåse under vår yttertrappa, för att inte barnen skulle hitta honom. Jag blev så rörd över denna omsorg, att jag åkte till hans arbetsplats och överräckte en flaska vin. Nu, många år senare, känns det som att det rimligaste händelseförloppet förstås var, att det var han som hade kört över honom, men hur det var med den saken kommer vi aldrig att få reda på och det spelar ju inte heller någon roll.

I källaren hade jag zebrafiskar i två akvarier på ett bord tills det sprack på mitten. Det luktade tropisk regnskog i ett halvår, trots omfattande saneringsarbete, efter den olyckan, som förstås drabbade fiskarna hårdare än källargolvet. Nu är källaren i fin form igen. Undulaterna ska vi inte prata om.

Det senaste tillskottet bland hemmets alla djur har rest med mig hem från hotellet som jag bor på när jag arbetar i London: mott. Jag för just nu en intensiv kamp mot denna lilla fjäril. Jag ser mott överallt. Min hustru, som är ögonläkare, säger att det är glaskroppsgrumlingar, men jag har bevis. Tidigare slog jag ihjäl dem, men en av sönerna, som är vegetarian, tyckte att det var barbariskt. Strategin nu är att vi ska göra vårt hem mindre attraktivt som fjärilsnäste och få dem att flytta ut frivilligt. Trädgården får ett år till på sig att rätta till sig.