Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Professor Henrik Zetterberg håller som bäst på med förberedelserna inför ett offentligt samtal om själen, som ska genomföras i kyrklig miljö. Bild: Hasse Holmberg, Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Själen väger 21 gram

Professor Henrik Zetterberg har hittat en gammal forskningsstudie, som han tänker damma av under ett kommande offentligt samtal om själen. "Dr. MacDougall drog slutsatsen att detta var det första substantiella beviset på att levande människor har en själ och att denna själ lämnar kroppen i dödsögonblicket", berättar Zetterberg i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nu har jag ställt till det för mig (igen). Jag har tackat ja till att delta i ett offentligt samtal om själen. I ett kyrkorum, dessutom. Jag som gick ur kyrkan för många år sedan och skyr religioner som djävulen skyr vigvattnet. Fast det är inte riktigt sant. Med åren har jag blivit allt blödigare och drömmer varje natt om ett liv efter detta, på en sommaräng eller vid ett hav (eller möjligen på en molntuss), tillsammans med en massa människor och djur, som alla är glada och musicerar.

En stor nyhet häromdagen var att svenska mäns medellivslängd nu är 80,8 år, vilket är längst i Norden. Om man är kvinna bör man omedelbart flytta till Island. Det innebär ändå att det inte är långt kvar. Dessutom kan man dö när som helst. Så otroligt trist! Det märks på tankemönstret att det är senhöst. Julen är en räddningsplanka. Sedan blir det vår igen. Och livet är fantastiskt. Lika fantastiskt som att koltrasten aldrig sjunger falskt. "Är det verkligen så och hur kan det i sådana fall vara på detta vis", frågade nyligen en radiolyssnare Musikprofessorn i P2 om. Det verkar inte finnas några riktigt bra svar på dessa frågor.

Och vad vet jag om själen?

Jag tror att själen är ett nervcellsnätverk som sitter i hjärnstammen och som fungerar som ett slags pacemaker eller generator för hjärnan, i alla fall hos ryggradsdjuren. Lägger detta nätverk av dör man direkt, det vet varje neurokirurg. Det tar inte många sekunder att säga detta. Men samtalet som jag skall delta i skall pågå i en timme. Jag tänker först att detta får bli min samtalspartners problem, men bestämmer mig sedan för att undersöka saken närmare.

Kan det vara så att det bor en liten livsande i varje människa och att denna liksom använder hjärnan som sitt hem? Frågan låter i förstone på gränsen till ovetenskaplig, men har faktiskt undersökts experimentellt i en studie från 1901 av Dr. Duncan MacDougall i Haverhill, sex mil norr om Boston, där ju mycket fin medicinsk forskning har genomförts genom åren (ett varningens ord är dock att misslyckade Boston-forskare till slut ofta hamnar i just denna lilla stad). Dr. MacDougall undersökte sex patienter, som samtliga stod i begrepp att dö inom det närmaste dygnet. Han lät dem ligga i en bekväm säng under vilken en våg monterades. I dödsögonblicket noterade Dr. MacDougall en plötslig minskning av kroppsvikten hos fyra patienter (mätningen misslyckades hos två), vilket inte kunde förklaras av vätskeförlust. Den ungefärliga viktminskningen i dödsögonblicket var 21 gram (variationsvidden var 14 till 42 gram; eventuell korrelation till tidigare livsföring framgår inte). Dr. MacDougall drog slutsatsen att detta var det första substantiella beviset på att levande människor har en själ och att denna själ lämnar kroppen i dödsögonblicket. Hittills har det levat 107 miljarder människor på jorden, vilket blir 2,2 miljoner ton själar (mina beräkningar).

Studien har, vad jag kan se, aldrig replikerats. Oberoende replikering är en hörnsten i all vetenskap och utan sådan betyder ovanstående resultat inte mycket. Tills vidare kan vi i alla fall formulera en hypotes om att något som väger runt 21 gram (själen?) lämnar kroppen i dödsögonblicket. Detta skulle kunna bli ett fantastiskt examensarbete för en hugad medicinstudent (och Dr. MacDougalls pilotstudie utgör ett värdefullt underlag för beräkning av lämplig stickprovsstorlek).

Lättad känner jag nu att det inte kommer att bli några som helst problem att samtala om själen under en timme den kommande kvällen.