”Jag skall konfirmera mig”, säger min äldste son. ”Det går inte”, säger jag. ”Du är inte döpt. Konfirmationen är en bekräftelse på dopet”. En halvtimme senare kommer sonen ner från sitt rum efter att ha kollat på nätet. ”Det går visst”, säger han, ”först blir jag döpt, sedan konfirmerad”. Över min döda kropp, tänker jag, men ångrar mig genast (vilka ”Game of Thrones”-liknande scener detta skulle kunna utvecklas till!). ”Farsan, vi är ett helt gäng som skall göra detta! Vi skall åka till Berlin! Det kommer att bli kul! Jag bara måste få göra det!”. Det som behövs är en Internet-anmälan samma kväll. Jag vägrar. Två timmar senare är allt fixat via modern, som är mycket mer diplomatisk och inkännande än jag (klok, skulle man kunna säga). Vi äter tillsammans och jag är sur. Skall min son gå med i en religion, som predikar att jag på den yttersta dagen kommer att kastas i den brinnande sjön tillsammans med större delen av mänskligheten, som inte tror alls eller tror fel?
Jag är själv både döpt och konfirmerad. Därefter slog en intensiv ateism till. Jag skrev till Svenska Kyrkan och bad om att bli utesluten. Ett brev kom tillbaka, som förklarade att man inte kan bli utesluten, men att jag kunde begära utträde. Jag gjorde så och betalar sedan dess kyrkoskatten till Röda Korset. Med tiden har ateismen bleknat till mild agnosticism. Jag tänker så här: vår hjärna har utvecklats under årtusenden, för att främst bry sig om sådant, som gör att man kan leva tillsammans med andra människor så gott det går och främja släktets fortbestånd. Om man funderar på vissa saker, såsom universums oändlighet, Avogadros konstant och vad som händer när man dör, känns det tydligt (i alla fall för mig), att vår hjärna inte är anpassad till detta. Man måste ta hjälp av vardagliga modeller eller liknelser i försök att komma vidare. Inom vetenskapen omformuleras frågorna till hypoteser, som kan testas experimentellt. Experiment designas i försök att falsifiera hypoteserna. Hypoteser som motstår falsifieringsförsök blir sannolika (inte sanna). Den vetenskapliga metoden, i alla fall den vi har idag, funkar inte inom religion eller på livsåskådningsfrågor. Ju äldre jag blir, desto starkare hoppas jag, att döden inte skall vara slutet på något slags aktivitet, som kanske samvarierar med, men inte är helt beroende av nervcellernas signalering och hjärtats slag. Detta är för mig en from förhoppning, en fantasi, om vilken man inget kan veta.
Så min son skall konfirmera sig. ”Jag är intresserad av livs-åskådningsfrågor”, säger han. Jag tänker att jag nu måste skärpa mig och försöka vara den fina och tillåtande pappa, som jag själv har haft lyckan att växa upp med. Jag läser om Råda Församlings konfirmationsverksamhet. Den verkar fantastisk. Jag går på gudstjänst och blir inte fördömd. Jag är särskilt tacksam för det sistnämnda; jag råkar nämligen välja domssöndagen, när världen, såsom vi känner den, rämnar och människorna sorteras upp i rättfärdiga och orättfärdiga (som herden sorterar får från getter), men prästen får till det, så att jag inte med nödvändighet sorteras bland de sistnämnda (riktigt hur han lyckas med det förstår jag ej). Kollekten går till Bräcke Diakonis migrantverksamhet. Jag tömmer min plånbok.
