Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Zetterberg

Henrik Zetterberg: "Jodå, det kan vara farligt att nicka"

KRÖNIKA: Henrik Zetterberg om att besikta en gammal bil och om hur farligt det egentligen är att nicka.

Det är det vackraste vädret i mannaminne och på jobbet fler deadlines än någonsin. Det är så många deadlines, att jag städar mitt skrivbord. Detta har inte hänt på nio år och är inget gott tecken. När denna förment ångestlindrande handling inte hjälper, beställer jag besiktning av fulbilen (en av familjens två bilar – min bil). Logiken är inte glasklar, men handlar om att ersätta en diffus oro med något mer konkret. 
Att besiktiga fulbilen är en ritual på gränsen mellan hälsokontroll och obduktion. Bilen blir lättare för var gång av all rost som knackas ned. Förra året berövades den sin dragkrok. Fulbilens utvecklingsbana nådde i höstas ännu ett lågvattenmärke i samband med en kräkolycka, som jag har skildrat i en tidigare krönika, där jag även beskrev en kvarhängande doft i höger framsäte. Ingen (förutom en gästande amerikan) har åkt i höger framsäte på sju månader.

En vänlig och empatisk besiktningstekniker tar emot mig och bjuder på kaffe (båda företeelserna är nya fenomen, som dök upp efter avregleringen av bilbesiktningsmarknaden för några år sedan). Han frågar om jag vill vara med, eller om jag föredrar att undersökningen genomförs i avskildhet. Jag tänker att detta kan vara sista gången, som jag får se min bils styrleder, och bestämmer mig för att följa med. Vi kollar styrlederna (de är alltid av eller glappar, men denna gång fungerar de felfritt!) och avgasröret (som hänger på hjulaxeln, men hela paketet sitter i alla fall kvar) och konstaterar att bilen fortfarande läcker olja. Det blir totalt sju anmärkningar och jag kör bilen direkt till min förbokade tid på Mölnlycke bensinstation, lycklig över att det inte är över än.

Och nu skall ni få höra: luktproblemet är löst! När bilbältena testades, drogs de ut ur sina lindor i tur och ordning moturs från förarsätet. Bälteslåsen klickade perfekt. Men när höger framsätes bilbälte drogs ut, skedde det i ett dammoln av intorkade matrester. Eureka, tänkte jag, detta är förklaringen, som jag med stor svårighet lyckades hålla för mig själv.
 
I dag skall jag till Öckerö för att hämta fotbollskillar på Ö-bollscupen. Höger framsäte är fräschare än någonsin och kommer att erbjudas till högstbjudande. På tal om fotboll har informationsavdelningen på Göteborgs universitet skickat ut ett informationsblad om vad slags expertis Göteborgs universitet har att erbjuda under fotbolls-EM där ju Sverige mötte Irland i premiären i går kväll. I informationsmaterialet är vårt forskarlag omnämnt.

Vi undersökte för några år sedan, om nickning är farligt för hjärnan. Tjugotre amatörfotbollsspelare, de flesta medicinstudenter, fick nicka 10 eller 20 gånger på målvaktsutsparkar från 30 meter. Därefter tog vi ryggvätskeprov och mätte hjärnskademarkörer. Inte minsta förändring kunde uppmätas. När jag på Västnytt intervjuades om detta fynd (eller avsaknad av fynd, om man skall vara petig), kom det lite i skuggan av ett invecklat resonemang om, att det faktiskt kan vara farligt att nicka i stolpen eller i en motspelares huvud. Sedan fick jag gå på mediaträning. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.