Jag inleder med viktig information till dig som söker vård på vårt stora sjukhus. Är din vårdgivare docent eller professor kan det hända att hon eller han ser lite glåmig ut. Detta är normalt. Professorn eller docenten söker ALF-medel, vilket är statliga medel för forskning på universitetssjukhus. Ansökningarna skrivs på nätter och helger. Deadline är den 1 juni klockan 23:59. Om professorn eller docenten frågar dig om du upplever att hon eller han har gjort någon nytta, säg då bara ja (och se hur hon eller han lyser upp, åtminstone för ett litet ögonblick). Detta är ett av de kriterier som professorn eller docenten utvärderas efter, vilket lätt leder till existentiella grubblerier, särskilt på natten.
Men hur gick det då med fulbilen, som omskrevs i föregående krönika? Den gav flera donationer till RYSA, det kenyanska fotbollslaget som är på väg till Gothia Cup, men samtliga med villkoret: ”Vi vill absolut inte ha något med bilen att göra!”. Häromveckan fick jag en snilleblixt. Jag kom på att jag helt enkelt skulle traska in på en bilfirma, erbjuda mig att köpa en ny bil, förutsatt att de tog fulbilen i inbyte mot en nätt slant till RYSA. Jag gick med cykelhjälmen under armen in i Hedin Bils välputsade bilhall i Krokslätt. Jag borde ha förberett mig bättre.
En säljare frågade vad slags bil jag var ute efter. Det visste jag inte och hörde mig själv säga: ”En med rattvärme”. Det är en sak min fru har klagat på: avsaknaden av rattvärme i våra bilar. Säljaren tittade bekymrat på mig och frågade istället vad slags bilar jag gillar. Detta är för mig en stor och snudd på omöjlig fråga. Mitt livs bilar passerade revy i minnet. Den första var en beige Volvo 240 som jag köpte av en barnläkare i Borås inför min allmäntjänstgöring i Skövde. Det var en bra bil, men en gång på E20 blåste motorhuven upp och lade sig över vindrutan. Jag fick ner vänster sidoruta och lyckades med huvudet ut genom densamma få stopp på bilen. Jag tryckte ner den bakåtbucklade motorhuven, som aldrig mer gick att öppna, och några månader senare såg bilen dagens ljus för sista gången på Eklunds Bildelslager i Våmb. Sedan träffade jag min fru. Hon kom in i mitt liv med två katter och en röd Fiat Uno. Motorn släppte ut för mycket kolväten. Hiskeliga mängder isopropanol gick åt inför varje besiktning och jag lärde mig hur svårt det är att slanga bensin, när jag kämpade för att få till de rätta proportionerna. Denna bil slutade på en bilskrot i Frölunda. Sedan kom barnen och två bilar inköptes på en och samma dag: en vit Volvo 745 och en vinröd Volvo 440. 745:an var en fantastisk bil, men fick snabbt högerflanken avskrapat mot Sahlgrenska sjukhusets norra port; en omöjlig kurva, även för min fru. Båda (bilarna alltså) är nu skrotade. Nästa grej jag fick ur mig till säljaren var att den äldsta sonen blivit väldigt lång på mycket kort tid. Säljaren visade mig till en Kia med rattvärme och gott om benutrymme i baksätet. Sedan framförde jag idén om fulbilen. Det blev för mycket för säljaren, som såg lättad ut när jag gick.
Vi har nu haft familjeråd och köpt bilen av oss själva till förmån för RYSA för att i september följa den till sista vilan. Om det nu inte är någon bilfirma som vill ha mig som kund! Erbjud något för fulbilen till RYSA så får ni mig på direkten! Jag är helt omdömeslös (vad gäller bilar) och förhållandevis välbeställd. Nu måste jag återgå till min ALF-ansökan.
