Jag har precis kommit hem från årets sportlovsvecka. Den tillbringades på en urbergskedja tio timmars bilfärd norr om Göteborg (tolv timmar med den nya fulbilen; den frontlösa finbilen står sedan en månad på en verkstad i väntan på reservdelar från Japan), närmare bestämt i Åre, där de alpina världsmästerskapen ägde rum.
Vi bodde grannar med det norska skidlandslaget och Zlatan, som inte var hemma. Ett problem med ett lov som detta är mina begränsade sportkunskaper. Skidåkning lärde jag mig i vuxen ålder och någon fena på det blev jag aldrig. Jag gillar fikapauserna och att prata med folk i liften.
Det bästa med sportlov är hur som helst dåligt väder. Att vara insnöad i en stuga, när stormen rister i huskroppen, ger oceaner av tid. Man behöver inte gå upp ur sängen. Om man överhuvudtaget går upp räcker det att dra på sig ett underställ och möjligen skidstrumporna. Frukosten, om det alls blir någon, kan intas vid lunchtid. Sedan kan man börja fundera på middagen. Och tv, vilket fantastiskt medium! Jag har sett damernas storslalomfinal och herrarnas dito. Jag har jublat över Sara Hectors andraåk och firat guld med Henrik Kristoffersen, den norske storslalommedaljören, som verkade vara en hyvens prick trots alla skriverier om hans besvärliga relation med sin tränare.
Jag har blivit något av en expert på just storslalom och dess utövare; fråga mig vad som helst om denna graciösa skidåkningsgren, som carving-tekniken förändrade så radikalt i slutet av 1990-talet, och jag kommer att svara med årtal och utvikningar, precis så som en sportexpert gör. Faktum är att hela min självbild har ändrats: Henrik Zetterberg, storslalomorakel, tidigare professor i neurokemi vid Göteborgs universitet.
Och böckerna. I år packade jag ned tolv verk från den stora världslitteraturen. Jag blev klar med två (det är storslalomens fel): en liten bok om Ellis Island, tårarnas ö, alldeles utanför Manhattans sydspets, av Georges Perec, där man, bland mycket annat, påminns om att fler än en miljon svenskar emigrerade till USA fram till 1900-talets början.
Och sedan Georg Kleins magnifika sista bok: ”Resistens – Tankar om motstånd”. Georg Klein var professor i tumörbiologi vid Karolinska Institutet och skrev under större delen av sitt liv skönlitterärt parallellt med sin vetenskapliga gärning. Han har betytt mycket för mig.
I bok efter bok beskriver han livet på denna planet som en berättelse om en oändlig serie av osannolikheter. Den största osannolikheten är människan och särskilt hennes hjärna. Den grundläggande biologin har trimmats av evolutionen, men de fantastiska superstrukturer som har byggts ovanpå denna (våra språk, våra kulturer och allt som vi har formats till att älska) måste vi föra en ständig kamp för att skydda. Och det är var och ens ansvar att göra detta; historien är full av exempel på vad som kan hända om vi misslyckas. Han är uppfordrande, Klein. Och inte ett ord om storslalom.
Familjen vill i nuläget inte tillbaka till Åre. De vill till solen i Alperna. Där har jag varit en gång och kom tillbaka med högerarmen i mitella. Jag återvänder aldrig.
Lite självsvåldigt har jag därför redan nu förbokat Åre-stugan som vi hyrde häromveckan. Blir det lika dåligt väder som i år hoppas jag att Zlatan är hemma. Då skall jag knacka på och fråga om han vill komma över på en fika och en omgång FIFA 18 Ronaldo Edition.
