Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Samtidigt som vardagskrönikören Henrik Zetterberg var på disputationsfest stals hans cykel. Men de verkliga bekymren uppstod egentligen förrän några dagar senare när cykeln hittades... Bild: Mostphotos, Anders Hofgren
Samtidigt som vardagskrönikören Henrik Zetterberg var på disputationsfest stals hans cykel. Men de verkliga bekymren uppstod egentligen förrän några dagar senare när cykeln hittades... Bild: Mostphotos, Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Henrik Zetterberg: En lyst cykel måste avlysas

Professor Henrik Zetterberg fick sin cykel stulen – det blev startskottet till några förvirrade kontakter både med försäkringsbolaget och med polisen. "Jag försökte avanmäla cykelstölden på polisens hemsida men blev hänvisad till 11414. Då började de verkliga problemen", skriver han i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hösten har gått i disputationernas tecken. I samband med en sådan blev jag nyligen av med min cykel. Jag for från labbet i Mölndal till Medicinareberget, där själva disputationen skulle äga rum, då jag fick pyspunka på framdäcket. Jag ställde cykeln utanför Laboratoriet för Experimentell Biomedicin, låst men inte fastkedjad, över natten med min röda hjälm hängandes på styret, för att hämta den med bil dagen därpå. Då var den borta. Den röda hjälmen låg kvar på marken, som ett bevis på att cykeln faktiskt hade stått där, något som några av mina kollegor fortfarande tvivlar på; de tror att jag tappade bort cykeln efter den ovanligt blöta disputationsfesten.

Att disputationsfesten blev ovanligt blöt berodde på en isländsk gäst. Denna gäst hade fått en flaska whisky i present av doktorandens huvudhandledare. Hon hade bara handbagage till flyget, varför flaskan öppnades redan under kvällen. Det var inte bra. Senare under kvällen fick den nyblivna doktorn i uppdrag att visa sin experimentella skicklighet genom att blanda en blå drink till sina handledare, varav jag var en. Därefter tog jag en taxi hem. Någon gång under natten försvann alltså min cykel (men inte hjälmen) på Medicinareberget.

Jag polisanmälde stölden och kontaktade mitt försäkringsbolag. Fyra dagar senare hade jag 4882 kronor på mitt konto och köpte en ny cykel. Dagen efter inköpet hittade jag min cykel, 200 meter bort bakom ett annat cykelskjul på Medicinareberget. Den hade alltså inte stulits utan bara släpats iväg en bit.

Jag skrev till mitt försäkringsbolag angående hur jag kunde betala tillbaka försäkringspengarna. Jag försökte avanmäla cykelstölden på polisens hemsida men blev hänvisad till 11414. Då började de verkliga problemen. ”Har du avlägsnat cykeln från fyndplatsen?”, frågade polismannen. ”Japp”, sa jag. ”Men hur vet du att det är din cykel?”, undrade polismannen. ”Jag låste upp den med min cykelnyckel”, svarade jag. ”Det var inte bra”, sa polismannen, ”en lyst cykel måste avlysas innan den tas från fyndplatsen”. ”Det hade jag ingen aning om”, sa jag. ”Var är cykeln nu”, frågade polismannen. ”Den är i min källare för lagning av punktering”, svarade jag. ”Vi skickar en patrull”, sa polismannen. Ingen patrull kom. Nu är det tyst som i graven. Inga poliser hör av sig. Inget försäkringsbolag heller. Jag har en diffus känsla av att något är i görningen, att ett tillslag planeras.

Motsvarande känsla gnager avseende ett EU-anslag. I somras skickade jag in en kanske väl kort halvtidsrapport om mina EU-finansierade forskningsframsteg. Jag trodde inte att en enda människa på hela jorden skulle läsa den. Det var fel. För några veckor sedan kom ett brev om att min rapport var undermålig och behövde göras om. Den nya dödslinjen var 7 oktober. Jag arbetade en hel helg och fyllde i varenda ruta i webbformuläret till bristningsgränsen. Den 7 oktober tryckte jag på inskickningsknappen. Sedan dess, inte ett ljud.

Men värst av allt är ändå detta med källaren. När vi köpte vårt hus på hösten 2005 berättade mäklaren att den bortre tredjedelen av källaren var igensatt. I källaren ser man mycket riktigt spår av en igenmurad dörr. Jag har under 14 års tid inte lyckats komma på en enda rimlig förklaring till att man murar igen en dörr i en källare, om man inte har åtminstone ett lik att göra sig av med. Det finns ventilationsspringor, som jag har försökt att kika in igenom, men det är för mörkt. Kanske jag skulle låna ett endoskop från en magtarmkollega? Fast det känns inte heller bra. Jag kanske helt enkelt får ta mod till mig och fråga poliserna, när de till slut kommer för att avlysa min cykel, om hur de ser på saken.