Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Tisdagskrönikören Henrik Zetterbergs snabbutflykt till Bryssel blev tämligen misslyckad från början till slut.

Henrik Zetterberg: "En lång och märklig dag"

KRÖNIKA: Tisdagskrönikören Henrik Zetterberg, professor i neurokemi, berättar om en snabbvisit i Bryssel där det mesta gick snett.

Klockan 05.25, en beckmörk tisdagsmorgon, kommer taxin och hämtar mig. Jag skall tillsammans med arbetskamrater till Geel utanför Bryssel för att diskutera standardisering av mätmetoder för att diagnostisera Alzheimers sjukdom.
Jag tittar på mitt boardingkort och inser att resan går via Köpenhamn. Där råder kaos i luftrummet och inflygningen blir rekordlång. Vi springer mellan terminalerna för att hinna med flyget till Bryssel, men kommer fram till en stängd gate, som emellertid öppnas efter lite tjat. Vi landar i Bryssel. En mustaschprydd herre i en skranglig minibuss hämtar oss och sedan bär det av, ut på motorvägen, alldeles för snabbt; vår chaufför kryssar mellan bilarna och blåser luft ur näsan, så att mustascherna fladdrar. En timme senare och svårt åksjuka är vi framme vid Europeiska Kommissionens "Joint Research Centre", en inhägnad byggnad som vaktas av maskingevärsbeväpnade soldater (här pågår även kärnkraftsforskning). 

Efter att ha lämnat in passen i en sluss och fått våra väskor genomsökta efter bomber släpps vi in och mötet kan börja. Vi visar data för varandra och diskuterar experiment. Det blir lunch bestående av smörrebrödsliknande snittar. Sedan brakar allt ihop. En ny medlem i gruppen presenterar sitt forskningsprojekt. Det visar sig vara ett komplett plagiat av det vi håller på med; ett plagiat som har resulterat i ett forskningsanslag på flera miljoner euro, inte till vårt samarbete, utan till en annan gruppering. På tre år har de lovat att lösa de forskningsproblem vårt pågående samarbete handlar om, men vi är inte med. Den förtroendefulla och vänskapliga stämningen, som är så viktig i forskningssamarbeten, är som bortblåst och allt går i baklås. Dessa forskare skall vi inte samarbeta med; vi skall tävla mot dem. 

Klockan 15 blir vi hämtade av samma mustaschprydde racerförare. De maskingevärsbeväpnade vakterna vinkar farväl och vi åker tillbaka till flygplatsen i Bryssel, passerar säkerhetskontroller med nya maskingevärsbeväpnade vakter och kommer till slut in på flygplatsen. Det visar sig att vi har blivit avbokade från vårt flyg, eftersom vi enligt datorerna aldrig hann med planet i Köpenhamn samma morgon. Vi bokas på igen och hinner med en snabb sväng in på baren "Beers & Cheers". Lyckan har vänt!

På planet hamnar jag bredvid en pratsam tjänsteman från Trafikverket i Boden. Han undrar vad som har fört mig till Bryssel. "Jag forschkar på Alscheimersch schjukdom...", hör jag mig själv säga. Jag förstår direkt vad som har hänt: två belgiska öl, om än små, på fastande mage i min tunna kropp har uppenbarligen stigit mig åt huvudet. Det känns pinsamt, men jag finner mig snabbt: "På Linschöpings universchitet", lägger jag till. Nöjd med denna list öppnar jag min bärbara dator, dricker två koppar kaffe och låtsasarbetar resten av resan mot Stockholm (japp, ni läser rätt, vi flyger hem via Stockholm, där vi efter ytterligare en och en halv timme boardar ett plan till Landvetter). Vid midnatt kommer jag hem, utmattad. Jag lägger mig på sängen, blundar och begrundar denna långa och märkliga dag, som knappast har fört vetenskapen ett enda steg framåt. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.