Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Henrik Zetterberg, professor i neurokemi och tisdagskrönikör. 

Henrik Zetterberg: "Det går inte att ge upp"

"Vägen är inte rak, det kommer den aldrig att bli, men det går inte att lägga av eller ge upp", konstaterar Henrik Zetterberg i sin tisdagskrönika.

Försommaren har gått i hårdrockens tecken. Sonen Sven, som är elva år och trummis, har blivit dödsmetallare. Tillsammans spenderade vi en junihelg i Blekinge med tunga, långhåriga och tatuerade människor på Sweden Rock. I gassande solsken såg vi band som Carcass, Corroded, Merciless och Venom. Det blev en helg i mångfaldens och kärlekens tecken till smattret av baskaggar med dubbeltramp och strupsång från underjorden. 

Några veckor senare får vi via en professorskollega, som i ett tidigare liv har varit rockstjärna, chansen att hälsa på hemma hos en av hans kompisar, som råkar vara världens bästa hårdrockstrummis (detta känns fortfarande overkligt, men är alldeles sant). Sven älskar att spela trummor, men har klagat på att det ibland tar stopp när han övar, att trummandet, som har blivit en del av hans identitet, ibland känns meningslöst, vilket oroar honom. Råd från mig har inte hjälpt. Nu är jag kanske inte världens bästa på reflekterande samtal med mina söner: om någon har gnällt har jag sagt ”Inget gnäll!”, om de har bråkat har jag sagt ”blanda inte in mig i era konflikter!”, om någon har ramlat har jag hojtat ”upp och hoppa!” (det har även skett på frakturerad fot). Allt detta kommer jag att få äta upp på min dödsbädd, det är jag säker på.

Världens bästa hårdrockstrummis blåser håret ur ansiktet, spänner ögonen i Sven och säger: ”När jag trummar är det som att åka på en rak, jävla väg: det går snabbt, det går bra! Plötsligt kommer det en vägg. Den är alldeles svart och omöjlig att komma förbi. Allt är meningslöst, det är inte skoj längre, det känns som att det bästa vore att lägga ner. Men jag fortsätter. Jag återgår till enklare rytmer, rakare komp, jag tar tillbaka svänget och ökar farten och så plötsligt dundrar jag igenom. Väggen kommer tillbaka då och då, men den är inte svart längre; den är transparent. Jag ser vägen framför mig och jag vet att det går att ta sig fram. Metoden är hårt arbete.” Sven lyssnar uppmärksamt, mer uppmärksamt än jag någonsin har sett honom lyssna till någon människa förut, och sedan detta möte spelas det mer trummor än någonsin i vår lyhörda träkåk från 1947. 

Jag tänker (nu går det i och för sig inte så bra att tänka hemma hos oss längre) på forskningen. Hur likt är inte detta det vi håller på med i labbet! Vi gör en massa experiment och dundrar fram på forskningsmotorvägen, kör fast, gör om, återfinner fast mark (så fast den nu kan vara i forskningen), får med hjälp av kontrollexperiment upp farten igen, kör framåt, far igenom en och annan vägg, fastnar, gör om, om och om igen. Vägen är inte rak, det kommer den aldrig att bli, men det går inte att lägga av eller ge upp. Varför? Det vet inte jag. Det vet ingen. ”Go, figure it out!”, som opponenten till vår senaste doktorand brukar säga till sina studenter när de tappar gnistan. Detta gäller säkert mycket annat i livet, som är svårt att förstå. Jag förordar för tillfället detta oreflekterade förhållningssätt; grubblande är överskattat. 

Jag vill avsluta denna text med en kort uppdatering om det kenyanska fotbollslaget RYSA, som omskrivits flera gånger i denna kolumn. Det har funkat! De kommer till Gothia Cup! Kolla in RYSA Marafiki på Facebook. Fotbollsskorna, som ni skänkte, har kommit fram. Foton på skoprovningen har precis lagts upp. Med hjälp av er, kära läsare, har vi nu faktiskt fått in över 100 000 kronor till flygbiljetterna! Nu saknas bara ett fåtal visum, vilket måste lösa sig inom de närmaste dagarna (det bara MÅSTE gå!). Kom och heja i juli! 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.