Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Krönikören Henrik Zetterberg har på sistone haft täta kontakter med bilverkstaden. Bild: Leo Sellén, Anders Hofgren
Krönikören Henrik Zetterberg har på sistone haft täta kontakter med bilverkstaden. Bild: Leo Sellén, Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Henrik Zetterberg: Bilar, najtråd och en känsla av sammanhang

Krönikören Henrik Zetterberg, till vardags professor i neurokemi, skriver om sitt speciella och lite kärleksfulla förhållande till bilreparatörer.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Många läsare har hört av sig och varit oroliga över hur jag har haft det sedan familjens fulbil skrotades för lite mer än ett år sedan. Vi hade en nära relation, bilen och jag, men jag kan berätta att det har varit okej. Det var lite tomt i början och jag saknade kontakterna med bilmekaniker och besiktningsmän. Att köra den gamla fulbilen var dessutom spännande. Skulle den starta, skulle man komma fram och, inte minst, på vilket sätt och till vilket motorljud?

Jag hade så smått börjat vänja mig vid vardagslunken med en vit Dacia (den tidigare finbilen) och en silvergrå Honda (den nyare finbilen, fulbilssubstitutet), men för några veckor sedan ändrade det sig. Motorlampan på den tidigare finbilen började blinka. Några dagar senare lyste den med ett fast, rött sken. Bilen gick bra i höga hastigheter, men värre var det på tomgång. Till slut gick den knappt alls och jag lämnade in den för översyn. Och plötsligt kände jag hur mycket detta med verkstadskontakter har betytt för mig genom åren.

Det stod ingen plastjulgran vid nummerlappsautomaten; receptionen saknade helt julpynt. Ingen av receptionisterna hade tomteluva på sig. Efter en stund, i en elegant men ändå något så när julmysig soffa framför ett morgonprogram på TV4, var det min tur. "Motorlampan lyser och bilen är svår att köra, särskilt vid stoppljus eller köbildning. Man måste vara mycket noga med gasen och motorn får absolut inte gå ner i varv; jag brukar använda handbromsen så att jag inte behöver släppa gaspedalen med högerfoten", sa jag. "Finns det något hopp?" "Det är klart att det finns hopp!" sa receptionisten. Jag lämnade verkstaden med en varm känsla i kroppen.

Sedan dess har vi haft regelbunden telefonkontakt, receptionisten och jag. "Det är fel på spridaren", sa receptionisten på eftermiddagen samma dag. "Då byter vi den!", sa jag. Påföljande morgon: "Vänster bakbroms ligger på och med de bromsar ni har måste man plocka isär dem och byta vitala delar", sa receptionisten. "Låt oss göra det", sa jag. Dagen därpå: "Det är glapp i höger styrled", sa receptionisten. "Det är det alltid", sa jag, "men det märks bara vid kraftiga högersvängar, vilket jag försöker att undvika". "Den bör bytas", sa receptionisten. "Javisst!", sa jag. Sedan blev det tyst i flera dagar, vilket gjorde mig orolig.

Bästa boten mot oro är nya, gärna värre problem. Klockan 07.20 på fredagen samma vecka, när jag satt med ungarna och tittade på julkalendern i tv-soffan, ringde min telefon. "Jag har så att säga nuddat en dragkrok på en bil som stannade lite oförhappandes vid ett övergångsställe", sa en till mig närstående. "Fronten (på Hondan) har fallit av".

Uppfylld av en känsla av mening och mål och utrustad med ficklampa och verktyg cyklade jag till bilen (min närstående hade fått skjuts till sitt arbete av dragkroksbilföraren). Fronten låg på marken framför bilen men satt fast i ett par kablar som jag skruvade loss, varefter jag baxade in den i bagageutrymmet. Jag startade bilen som spann som en katt. Då föll plastunderredet ned. Det fäste jag upp med najtråd.

Nu är den gamla finbilen lagad. I eftermiddag skall jag cykla och hämta den och passa på att boka in den nya finbilen för front- och underredesrestaurering. Jag tror inte att de bjuder på glögg och pepparkakor, men jag ser fram emot att berätta för receptionisten om najtrådslagningen. Frågan är när det är lämpligt att önska god jul.