Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Zetterberg: Henrik Zetterberg: Är hjärnan verkligen ett bihang till ögat?

Professor Henrik Zetterberg har nyligen varit opponent på en doktorsavhandling i Amsterdam. Där blev det problem med slipsknuten... "Jag fick låna en slips, men kom på att jag aldrig har lärt mig att knyta en sådan. Min färdigknutna fluga fick duga. Svetten rann ner för min rygg och skorna kippade", skriver han i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har precis varit opponent på en doktorsavhandling vid ett av Amsterdams universitet. Den handlade om Alzheimers sjukdom i ögat. Det kan låta konstigt, eftersom Alzheimers ju är en hjärnsjukdom, men ögat sitter ihop med hjärnan via synnerven och genom pupillen kan man titta in på näthinnan, som består av nervvävnad, så helt tokigt är det kanske inte. Genom att undersöka näthinnan noggrant hos människor med och utan Alzheimers sjukdom tänkte doktoranden att han skulle utveckla bättre diagnosmetoder för Alzheimers sjukdom. Jag var skeptisk.

På disputationsdagens morgon gick jag från mitt hotell mot universitetet, som låg en halvtimmes promenad bort. Det var 23 grader varmt och dagen skulle bjuda på ett holländskt septembervärmerekord. Jag började efter en kort stund att svettas i min kostym, skjorta och fluga, där jag gick, omgiven av cyklar. Och som de cyklar, Amsterdamborna! Raka i ryggen utan hjälm, i normala kläder, på vanliga cyklar med tjocka däck, som inte får punktering. Värdigt, skulle man kunna säga!

Väl inne i universitetets huvudbyggnad visades jag in i ett rum, där jag blev påklädd akademisk högtidsdräkt av en kvinna från Uppsala (hon hade 25 år tidigare lämnat Uppsala, då hon tyckte att traditionerna där hade börjat changera): en tjock morgonrock i svart siden och en kantarellformad hatt, även den i svart siden med ett slags läderläst närmast skalpen. Min fluga var fel; det skulle ha varit slips. Jag fick låna en slips, men kom på att jag aldrig har lärt mig att knyta en sådan. Min färdigknutna fluga fick duga. Svetten rann ner för min rygg och skorna kippade.

Vi ställde upp oss i procession utanför aulan. Först gick en skalbagge (ett slags ceremonimästare) med morgonrock, hatt och en lång stav med bjällra. Sedan kom rektorn, en knubbig herre med rock, hatt och guldkedja (tre gånger under ceremonin somnade han, tillbakalutad med kedjan tung över bröstet). Därefter kom förste-opponenten, en inte särskilt märkvärdig professor i neurologi från ett grannuniversitet. Sedan kom jag, kippandes fram i min långa rock. Därefter följde en tredje-, fjärde- och femte-opponent (en psykiatriker, en fysiker och en ögonprofessor, i nämnd ordning), samtliga holländare. På aulans scen satt redan den blivande doktorn i frack och vit fluga. På vardera sidan om honom satt så kallade paranymfer; två av doktoranden utsedda nödtofsar med rätt att fortsätta försvaret av avhandlingen om doktoranden skulle förlora medvetandet eller förståndet. Hela ceremonin, utom mina frågor och doktorandens svar på desamma, var på holländska. (Nu kan jag i och för sig holländska ganska bra, efter att ha följt mästerverket Klotty på tv i vintras.)

Frågan om ögats och hjärnans inbördes rang är känslig för mig. Min hustru, som är ögonläkare, hävdar att hjärnan är ett bihang till ögonen, ett slags nervsystemets blindtarm. Jag frågade doktoranden om hans syn på saken. Svaret var lika distinkt som förkrossande: ur ett evolutionärt perspektiv organiserades ljusreceptorer i mer komplexa strukturer, som till slut blev ögon, långt innan de nervceller, som känner av och tolkar ljusreceptorernas signaler, lyckades formera något så när hjärnliknande organ.

Akten avslutades till tonerna av "Eye of the Tiger", varefter det förkunnades att doktoranden hade klarat sig. Jag fick en flaska vin som tack. Den bytte jag senare på dagen in mot en eftermiddagsfika i en närbelägen botanisk trädgård, där betalkorten hade slutat att fungera. Sedan for jag hem. Jag är fortfarande skeptisk.