Något hände med flygplanet som provflögs den där oktoberdagen 1968.
Men i stället för att direkt hoppa och låta planet krascha i den engelska staden Crewkerne styrde piloten Jean Depui – ensam i planet – så långt från bebyggelse han kunde, innan han försökte rädda sig själv.
– Men då var det för sent... Det var ett dödsdömt hopp och han visste det.
Helene Depui Ekdal visar gulnade tidningsklipp som beskriver olyckan hennes pappa omkom i – man kan även se Helene, systern Caroline och mamma Ingrid på bild. ”Min man gav sitt liv för att rädda hundra andra”, ”En hel stad i England vill trösta henne i sorgen” är några av de rubriker som går att läsa.
– Det känns fint att ha det här, säger Helene och lägger ned ett av tidningsklippen innan hon tar upp ett svartvitt fotografi föreställande hennes pappas kista vid ankomsten till Paris.
Pilot i franska flygvapnet
Jean Depui var pilot i det franska flygvapnet och bodde 1968 tillfälligt i England där han utbildade sig till testpilot. Några år tidigare hade han under en semester i Italien mött svenska Ingrid.
– Mamma var bara 18 år när hon träffade pappa, berättar Helene. Men de höll kontakten och året därpå hoppade hon av skolan och flyttade till Frankrike för att jobba som barnflicka och läsa franska.
Helene ler en aning när hon beskriver föräldrarnas bröllop i Ingrids hemstad Karlstad.
– Det var ett stort kalas, har jag förstått.
Under åren som följde bodde paret Depui på olika platser i Frankrike. Helenes storasyster föddes och en tid senare fick Jean besked om att han blivit antagen till testpilotsutbildningen i England.
– Mamma blev gravid med mig i England, förklarar Helene. Fast hon ville inte föda utomlands igen så hon reste hem till Karlstad. Pappa kom och hälsade på när jag fötts men sedan åkte han tillbaka för att fortsätta utbildningen.
Efter en kort paus lägger Helene till:
– På dagen en månad efter att jag föddes ringde telefonen. Då hade pappa kraschat under en övning.
Flyttade till mormor och morfar
I nästa andetag berättar Helene att den lilla familjen, efter pappa Jeans död, flyttade in hos mormor och morfar i Karlstad. Mamma Ingrid fick jobb på hotell och avancerade senare till chef.
– Jag har tänkt mycket på vad mamma fick gå igenom... så ung, säger Helene. Hon var 24 år när hela hennes liv slogs i spillror. Men hon var otroligt stark – och hon satte alltid mig och min syster i första rummet. Jag tror inte att hon fick något stöd, på det sättet som man kanske får i dag när något sådant här händer.
Helene förklarar vidare att hennes mormor och morfar blev som extraföräldrar – ”vi var extremt nära” – och poängterar att hon trots allt hade en fantastisk uppväxt.
– Det har gått jättebra för både mig och min syster och det ska vi tacka alla runt omkring oss för. Men absolut kände man sig annorlunda. Jag visste ingen annan som bodde hos mormor och morfar. Vi gjorde ändå det i sex år, och jag hade ingen pappa under de åren. Det har präglat livet.
När Helene var åtta år gifte hennes mamma om sig, men pappa Jean och hans öde fanns ändå alltid närvarande.
– Vi hade foton framme, jag har alltid vetat om allt det här som hände väldigt väl. Det har varit en levande historia. Det är ju vår bakgrund, min systers och min. Farmor och farfar kom också varje jul – och på sommarloven åkte vi till Frankrike. Även min nya pappa var med då.
Vill berätta familjehistorien
Att inte glömma känns viktigt för Helene. Hon har alltid tyckt om att berätta för andra om familjens historia.
– Det känns jätteviktigt att pappa inte glöms bort. Så klart har det varit en sorg att jag inte fick lära känna honom. Han var så omtyckt. Jag tror att han hade varit en jättebra pappa. Om jag hade kunnat få bara en timme med honom...
Helene tystnar men ler återigen svagt när hon fortsätter:
– Pappa skulle ha gått ut som kursetta. Ingen annan ville ta emot priset sedan. Han var tydligen väldigt duktig och intelligent – och han blev en hjälte i den där staden. Även om jag blir lite ledsen när jag tänker på det som hände så känner jag mig mest stolt. Hans mod... att han räddade de där människorna. Varje år den första oktober, vid tvåtiden, tänker jag ”nu hände det”.
Stolt över föräldrarna
Helene har tagit fram sina föräldrars bröllopsfotografi. På bordet står även ett inramat foto av mormor och morfar samt ett par mindre porträtt på Ingrid, som inte heller finns i livet längre, och Jean.
– Jag känner stolthet över både pappa och mamma, fortsätter Helene. Att mamma orkade gå vidare...
Helene Depui Ekdal
Ålder: 50 år.
Familj: Maken Magnus samt döttrarna Anna och Sofia.
Bor: Lindome.
Gör: Jobbar med läkemedelsutveckling.
Intressen: Barnens idrotter, men tränar även mycket själv.