Hedersdoktor med hjärtat på rätta stället

– Jag blev oerhört överraskad och jätteglad när jag fick veta att Institutionen för socialt arbete nominerat mig. Att bli synliggjord för mina insatser känns som en fantastisk avslutning på karriären, säger hon.

Birgitta prisas för sitt mångåriga arbete med kriminalvård och missbruksvård och för att ha bidragit till en dialog mellan akademi och praktik inom socialt arbete. ”Hennes mångåriga gärning präglas av en orädd och outtröttlig kamp för marginaliserade gruppers rättigheter samt en tro på att såväl människan som samhället kan förändras.”

– Jag har träffat många människor som varit svårt skadade av sin uppväxt. Men de flesta har väldigt mycket egen kraft. Vad de behöver är hopp. Man måste kunna skapa en tillitsfull relation och förmedla att en förändring är möjlig.

Vi träffas hemma hos Birgitta, som visar runt i sin ljusa lägenhet. Väggarna är fyllda av konst och foton på barn och barnbarn. Planlösningen är öppen, men en dörr är stängd.

– Där bor en ensamkommande pojke från Afghanistan. Min man var god man åt honom och plötsligt skulle han kastas ut. Det gick ju inte, så han fick flytta hem till oss, säger hon och tillägger att fastän de ensamkommande flyktingbarnen inte har gjort några brott så behandlas de sämre än brottslingar.

– Som kriminalvårdare ser jag på detta med häpnad. Att tillämpa lagstiftning så rättsosäkert som Migrationsverket gör, leder till ett lotteri, säger hon.

Under sin tid som ordförande i Skyddsvärnet utvecklade Birgitta en krismottagning för ensamkommande flyktingbarn. Gruppen består av psykologer, psykoterapeuter och socionomer som alla jobbar ideellt.

– De möter barn som håller på att brytas ner psykiskt i takt med att deras hopp försvinner. De ensamkommande har tio gånger högre självmordsfrekvens än svenska barn i samma ålder. Arbetet i gruppen har förändrats från att ha varit fokuserat på trauma till att bli suicidförebyggande; att få barnen att leva till nästa vecka.

Uppvuxen i arbetarfamilj

Birgitta, som växte upp i en arbetarfamilj i östra Göteborg, lärde sig tidigt att reagera på orättvisor och värna de svaga. Morfadern var en ”rättskämpe”, som startade den första fackföreningen på SKF och blev av med jobbet på kuppen. Pappan började som springpojke, men slutade som försäljningschef på Scan. Han var en omtyckt arbetsledare och Birgitta tror att hon fått sina goda ledaregenskaper efter honom.

Hon var den första i släkten som tog studenten. Sedan läste hon psykologi, sociologi och pedagogik vid Göteborgs universitet. Hennes första jobb var att testa kriminella på rättspsyk, som då låg på Härlanda fängelse. Vid samma tid engagerade hon sig som volontär i RFHL.

– Det fanns en aggressiv hållning i samhället mot missbrukare på sextiotalet. ”En gång narkoman, alltid narkoman” och ”Narkomaner är parasiter på samhällskroppen”. Tanken var att de måste kontrolleras. Man befarade att hela ungdomsgenerationen skulle gå under.

"Befann sig i naken situation"

Birgitta byggde upp ett narkomanvårdsteam, som sökte upp missbrukare i häktet och försökte motivera dem att lägga av.

– De befann sig i en naken situation; isolerade, avgiftade och befriade från grupptryck. Det var lärorikt och många klarade sig, säger hon.

Under sin tid som kriminalvårdsdirektör för Västsverige, fick Birgitta i uppdrag att utveckla en handlingsplan för narkotikaproblemen inom kriminalvården.

– Missbrukarna behövde vara nära sin hemort för att kunna samarbeta med familj och socialtjänst. Behandlingsavdelningar inrättades därför på olika anstalter i hela landet. Vi kartlade narkomanernas behov och knöt forskning till oss. Missbrukarna fick lära sig om sig själva och om sitt missbruk.

Fortfarande lika engagerad

Kriminalvården satsade extra pengar på säkerheten inne på anstalterna. Exempelvis köptes fler hundar in för att hindra införsel av narkotika.

– Ingen kan lägga av att knarka om de möter narkotika inne på fängelset, säger Birgitta, som fortfarande är lika engagerad i samhällsfrågor.

Hon citerar gärna de kriminologer som på 90-talet sa att ”hur brottslighet utvecklas beror på hur mycket segregation vi tillåter i samhället”.

– Kriminaliteten har sjunkit de senaste åren. Den stora faran nu är att de kriminella gängen rekryterar ungdomar från utsatta områden och använder dem som redskap för sina egna brott. Det finns så få alternativ för dessa ungdomar och detta blir vägen de väljer.

Har föreläst och författat

Genom åren har Birgitta också undervisat, föreläst och varit medförfattare till en rad debattartiklar och böcker. Men hon betonar att även om jobbet betytt mycket för henne, så har hon alltid funnits där för sin familj.

– Jag hoppas att mina barn inte har avstått från att be om hjälp på grund av mitt stora yrkesengagemang. Relationer i arbetslivet tar slut, medan relationer till de närmast anhöriga varar hela livet. Jag har därför försökt finnas till hands för barn och barnbarn när de behövt mig. Men några hobbies har jag inte haft tid att utveckla, säger hon.

Ingemo Orstadius

namn@gp.se