Harriet bröt upp igen – och drog till Bryssel

Av en händelse hör jag talas om en "Madame från Tjörn", bosatt i Bryssel.

Jag förväntar mig en bastant kvinna med mycket skinn på näsan.

Men när vi träffas på gamla mysiga Brasserie Cirio i den belgiska huvudstaden blir jag lite överraskad. Här sitter en kvinna som trots sina 65 år fortfarande är pigg som en ung tjej.

– Visst har jag fått lite rynkor. Men dem kallar jag för glädjerynkor, säger hon glatt.

Fast att Harriet har skinn på näsan är det inget snack om.

– När min make gick bort för ett tiotal år sedan, ville jag starta om. Så jag bestämde mig då för att flytta till ett nytt land där min dotter bosatt sig, berättar Harriet.

Givetvis var det tufft att lämna Frankrike där hon bott i över trettiofem år. Samtidigt kände hon sig som en halv person efter tragiken.

– Är man uppåt i åren är det en stor utmaning att flytta och skaffa nya vänner, säger hon när "le garçon" serverar en Croque Monsieur, en varm smörgås med ost och skinka samt en öl.

I det nya hemlandet tog hon kontakt med Svenska Klubben och golfklubbar. Ganska snabbt funkade det.

– I dag har jag många nya go'a vänner, varav många är belgare, berättar hon.

Paris, Lyon, Reims, Bordeaux, Marseille … Harriet Lebrun har annars bott lite varstans i Frankrike sedan hon kom dit 1973.

Tre år senare gifte hon sig. Hon beskriver maken som en härlig blandning av bankman och rock’n roll.

– Han älskade Sverige och lärde sig till och med att prata svenska. Familjehuset på Tjörn tyckte han var helt underbart och därför ligger han begravd på ön.

Eftersom Harriet utbildat sig på Konfektionsskolan i Göteborg, Textilinstitutet i Borås (nuvarande Textilhögskolan) och Tillskärarakademin i Stockholm har hon kunnat arbeta som sömmerska men också som ekonomiansvarig och laxförsäljare.

– I och med de många flyttarna gällde det att hitta jobb. Har man viljan att arbeta brukar det funka, säger hon.

Paret fick två barn. Patrick är civilingenjör och bor i Lyon medan Veronica i Bryssel är tolk.

Barnens förnamn valdes förresten med omsorg, för de skulle passa in i både den franska och svenska kulturen.

– Många av mina svenska väninnor i Frankrike gjorde misstaget att inte prata svenska med sina barn då makarna ogillade detta. Men både jag och min man tyckte det var naturligt att här skulle det talas svenska. Det är ju en rikedom att ha flera kulturer i bagaget, tycker hon.

Men varför kallas du för en Madame från Tjörn egentligen?

– Tja, mormor som bodde där, sa alltid att jag hade myror i baken. För jag kunde aldrig sitta still som liten flicka och jag visste vad jag ville!

När Harriet berättar om sin vandrarklubb och om sitt nuvarande guidejobb för ett norsk resebolag, inser jag att hon inte har förändrat mycket av sitt levnadssätt, fastän hon idag är pensionär. Hon är fortfarande mycket aktiv.

– Livet blir inte roligare än vad man gör det till, menar hon.

I barndomen gillade Harriet att läsa annonser. Hon var nyfiken på omvärlden.

– Pappa och mamma hade kiosker på olika platser i Göteborgstrakten, bland annat i Långedrag. Att en kiosk har annonstavlor är känt och det var alltid spännande att läsa annonserna, tyckte jag.

Fast ska sanningen fram var det en jämnårig kamrat från närliggande Hagenskolan som en dag hittade en annons om jobb i Vaduz, huvudstaden i lilla Liechtenstein, mitt emellan Schweiz och Österrike.

– En turistbutik i alplandet sökte svenskor. Min kompis drog med mig dit, så i början hoppade jag bara med ut i Europa.

Under vår promenad till det världsberömda torget Grand-Place, med sina rikt utsmyckade palats från 1600-talet, berättar Harriet om regelbundna träffar med sex andra svenska väninnor.

– Ja, detta har vi gjort sedan 1970-talet. Idag bor två stycken här i Bryssel, en i Sverige och de andra i Paris.

Förra våren blev det resa till Mallorca.

– Det är kul att följa varandra i glädje och sorg. Att hålla kvar banden till gamla vänner är en viktig ingrediens i livet. Det ger en styrka.

Om Göteborg har Poseidon, Köpenhamn Den lilla sjöjungfrun, så har Bryssel Manneken Pis, en staty med en liten gosse som kissar i en bassäng.

För ett tag sedan fick den en dräkt gjord av Harriet.

– Jag sydde byxorna och en skjorta medan en spansk vän tog sig an capen. Dräkten finns nu utställd här inne, berättar hon och pekar på Bryssels Stadsmuseum.

Vem som helst kan sy en dräkt till statyn. Men det finns vissa regler, inte minst för att ge plats åt snoppen.

– Ja, jag fick ett specialmönster och där finns mycket riktigt ett litet hål i byxorna, berättar hon och ler.

Nyligen kom Harriet tillbaka från huset på Tjörn. Sedan barndomen har hon varit där så gott som varje år. Brodern Elof har hus på samma tomt vilket förhöjer glädjen av att vara på ön. Ofta kommer barn och barnbarn dit på besök.

– Tjörn är min fasta punkt i livet. Det är mitt paradis och det är där som alla mina tankar kommer på rätt plats.

Johan Tollgerdt

utland@gp.se