Hanna Stendahl har aldrig varit en särskilt barnkär person. Hon har heller aldrig haft någon längtan efter barn – inte ens när hon bestämde sig för att försöka bli gravid och fostra ett barn, eller helst två, på egen hand, upplevde hon några sådana känslor.
Det är lunchtid och lördag och Hanna lastar upp varmkorv ur kastrullen, lägger ned i bröd och sprutar på ordentligt med ketchup. Till efterrätt ställer hon fram upptinad Almondy-tårta. Hon ursäktar sig, säger att hon visserligen inte är särskilt huslig, men att riktigt så här dåligt brukar det inte vara.
I dag är det fullt upp. Först GP på besök och i eftermiddag kommer två kompisar och en kusin till barnen som ska sova över. Hanna ska ensam rodda runt fem barn och se till att de har roligt och håller sams och sedan kommer i säng. Målbilden just nu är att alla barnen sover och att hon själv sitter i soffan med en godispåse.
Hanna är född och uppväxt i Alingsås och har sedan bott i Göteborg i större delen av sitt vuxna liv. Av det gamla kompisgänget på tio personer har hälften flyttat tillbaka till Alingsås. Hanna återvände för två år sedan. Och även om det tog tid att vänja sig vid att bo i ett lummigt villaområde i stället för i centrala Göteborg, så känner både hon och barnen nu att det är här, och i den här lägenheten, de hör hemma. Emil har precis börjat ettan och Wilda går på förskolan på andra sidan gården.
Hanna funderade inte särskilt mycket på barn när hon var yngre. De tankarna kom först efter att hon fyllt 30.
– Den biologiska klockan sade bara pang.
Dejtade en del killar
Hon dejtade en del killar, men ingen som det blev något seriöst med. Vid 32, 33 någon gång väcktes tanken på att skaffa barn på egen hand via assisterad insemination utomlands. Det blev en mental avlastning att veta att den möjligheten fanns.
– Jag hade fortfarande ingen barnlängtan men jag visste att jag inte ville vakna upp vid 45 och inse att jag inte fick några barn.
När Hanna var 34 bestämde hon sig för att genomföra tre saker året efter: Resa till Latinamerika, cykla Vätternrundan – och försöka bli gravid. Hanna valde att åka till Danmark, där hon inseminerades och blev gravid med Emil. Wilda blev till genom IVF fyra år senare på samma klinik.
Öppen om processen
Hanna är öppen om sin process och har aldrig i några sammanhang känt sig ifrågasatt. Hon har enbart mötts av positiva reaktioner och ofta fått höra att hon är modig. Hon har heller aldrig varit orolig för vad andra ska säga och tycka.
– Jag är en person som alltid i hela mitt liv har gått min egen väg. Bestämmer jag mig för något, så genomför jag det. Jag har inget att dölja eller skämmas för i den här processen. Jag tycker att det är viktigt att prata om att barn kan bli till på olika sätt. Man måste öppna locket.
Till barnen säger Hanna att de inte har någon pappa. Den biologiska fadern, som Hanna bara har enstaka uppgifter om, benämner hon som donatorn. När Emil och Wilda fyller 18 har de rätt att begära ut uppgifter och kontakta honom. Hanna är inte nyfiken på vem donatorn är men känner oändlig tacksamhet gentemot honom. Utan honom skulle ju inte hennes älskade barn finnas.
Ibland frågar barnen eller deras kompisar varför det inte finns någon pappa.
– Då brukar jag svara att alla barn har rätt till en bra pappa och att jag inte hittade någon till Emil och Wilda. Men eftersom jag längtade så mycket efter dem så skaffade jag dem ändå.
Stort nätverk
Hanna har många människor runt omkring sig, både familj och vänner, och tycker själv att hon är bra på att be om hjälp. Hon har aldrig identifierat sig själv som ensamstående mamma först och främst eller sett eventuella hinder för sig och barnen.
– För mig har det varit så självklart att vara själv.
Hanna jobbar heltid och tränar på gym och tror inte att det är så mycket mer komplicerat för henne att få vardagen att gå ihop än för andra föräldrar. Hon slipper de konflikter som uppstår i parrelationer och hon tar alla beslut själv utan att behöva komma överens med någon annan först.
När Emil bara var fem dagar satte hon honom i bilen och korsade stan och åkte på kräftskiva. Hanna hade en toppenkväll och Emil sov. Det blev en insikt om att inte begränsa sig själv i onödan som hon haft med sig sedan dess.
– Man får ha inställningen att saker löser sig.
Ny lag från 2016
Efter att Hanna skaffade barn, har det kommit en ny lag i Sverige. Sedan den 1 april 2016 har ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning inom svensk sjukvård. Hanna välkomnar beslutet, ser det som en självklarhet att singelkvinnor ska får hjälp att bli gravida.
– Vi lever i ett samhälle där familjer ser olika ut. Vi behöver inte värdera olika familjesituationer utan mer se till att barn har det bra där.
Hanna Stendahl
Ålder: 42 år.
Bor: I Alingsås.
Familj: Barnen Emil, 7, och Wilda, 3.
Gör: Förste socialsekreterare på socialförvaltningen i Alingsås.
Intressen: Träning, resor och böcker.