Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hanna Arnessons bröstcancer upptäcktes vid hennes första rutinmammografi. ”De flesta, när vardagen rullar på, tänker nog att de är odödliga. Men gå på kontrollerna och känn efter själv”, säger hon.  Bild: Anna Edlund
Hanna Arnessons bröstcancer upptäcktes vid hennes första rutinmammografi. ”De flesta, när vardagen rullar på, tänker nog att de är odödliga. Men gå på kontrollerna och känn efter själv”, säger hon. Bild: Anna Edlund

Hanna om vägen tillbaka efter det tuffa cancerbeskedet

Vid hennes första rutinmammografi upptäcktes sjukdomen. Hanna Arnesson hade just fyllt 40 år när hon diagnostiserades med bröstcancer.
– Innan tänkte jag ”mina små bröst, jag skulle känna om det var något”. Jag tror att många tänker så – därför är det viktigt att gå på de kontroller man blir kallad till.

Hon beskriver det som att åka snabbtåg.

– Det var full fart, från att jag fick cancerbeskedet. Station efter station svischade förbi – operation, cellgifter, strålning – och det gick inte att kliva av. Inte förrän jag var framme. Så var det verkligen.

Det har gått lite mer än två år sedan Hanna Arnesson kallades till sin första rutinmammografi.

Nyss fyllda 40

Kallelsen kom precis när hon fyllt 40 år och vid undersökningen fick hon veta att hon inte skulle oroa sig om hon blev tillbakakallad då man första gången inte har några tidigare röntgenbilder att jämföra med. En tid senare damp det ned ett brev – ”välkommen tillbaka”.

– Men när jag kom dit fattade jag snabbt att det var något som inte var bra. Det var ett annat rum, en annan maskin… Läkaren sa även ”onkologen ringer dig på fredag, vi måste ta reda på vad detta är”.

Sittande i solen på sin altan gör Hanna en kort paus men fortsätter snart:

– Det här var en måndag eller tisdag och på fredagen ringde de, precis som hon sagt. Jag fick en tid bokad tisdagen följande vecka och uppmanades att ta med mig någon. Den helgen stod still på något vis. Vi bara grät, jag och min man. Men vi pratade även med barnen och bestämde att vi skulle vara ärliga oavsett vad.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Efter läkarbesöket, då Hanna fick bekräftat att hon drabbats av bröstcancer, skickade den tonåriga dottern ett sms ”hur gick det?”.

– Jag kände ”jag kan inte ljuga men jag kan heller inte tala om det på telefon”, minns Hanna. Jag satte mig i bilen, åkte till skolan och svarade att hon skulle komma ut. Det var fruktansvärt när hon kom gående och vi tittade på varandra…

Många behandlingar

Tiden som följde kantades av behandling på behandling men även av fina stunder.

– Vi firade allt – att cellgifterna var färdiga, strålningen, allt, säger Hanna och ler svagt. Egentligen bara med lite vardagslyx, men jag hade som mål att fira varje avklarad grej. När man är mitt i det känner man sig ändå stark trots att man är så nedbruten fysiskt – ”jag klarade det här!”. Det är ganska konstigt… men jag har faktiskt aldrig känt mig så stark som efter de sista cellgifterna.

Och sent omsider nådde snabbtåget slutstationen. Den avslutande antikroppsbehandlingen som pågick ett år blev Hanna färdig med i somras.

– Fast jag gick tillbaka till mitt arbete redan i början av 2020. Jag kände mig frisk, men det blev en pärs. Jag orkade inte alls så mycket som jag trott. Det känns fortfarande som ett träningspass varje dag på jobbet, men jag blir starkare och starkare.

Fysiska och psykiska ärr

Även psykiskt har det bitvis varit svårt, en cancersjukdom lämnar ofta både fysiska och psykiska ärr efter sig.

– Det är när allt lagt sig som man hinner tänka, konstaterar Hanna. Men i slutet av förra året fick jag åka i väg en vecka via Cancerrehabfonden. Det var fantastiskt! Alla där var korthåriga – bara en sådan grej, att vi hade det gemensamt.

Hanna funderar lite innan hon lägger till:

– Man vill inte gnälla inför andra, man vill inte vara ynklig. Men när man träffar de som gått igenom samma sak får man gnälla.

Under sjukdomstiden lärde Hanna även känna en annan kvinna som var i samma sits som hon själv.

– Vi hade till och med samma sorts bröstcancer och följdes åt, jag låg någon vecka före i behandlingen bara. Vi träffades inte jätteofta, men de gånger vi sågs gav det väldigt mycket. Vi kunde diskutera allt och den andre förstod precis.

När Hanna får frågan ”hur känns det att tänka tillbaka på de senaste två åren?” sitter hon tyst en stund och säger sedan:

– Jag kan sakna den tiden. Det har jag funderat på, ”hur kan det vara så?”. Men jag saknar inte sjukdomen i sig utan tankesättet jag hade. Jag tog vara på allt. Att sitta här ute på altanen och lyssna på fåglarna blev viktigt. Jag försöker hålla fast vid att vara här och nu, men det är svårt ibland då tröttheten finns kvar.

Har vågat tatuera sig

Hanna tar fram sin mobiltelefon och visar ett videoklipp som tonårsdottern satt ihop bestående av bilder från hela Hannas cancerresa.

– Hon skickade videon dagen då jag fick min sista antikroppsbehandling. Hon hade tagit bilder jag inte visste om. I början var det jobbigt att se, jag tänkte ”är det där jag?”. Men nu känner jag mig stolt – jag klarade det. Man växer och blir en ny person.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Hanna drar upp tröjärmen. På armen syns en tatuering föreställande Rosa bandet-symbolen.

– Jag har tatuerat mig också, säger hon med ett leende. Det hade jag aldrig vågat tidigare.

Hanna Arnesson

Ålder: 42 år.

Bor: Gånghester.

Familj: Maken Fredrik samt barnen Emmy, David och Simon.

Gör: Jobbar i barn- och leksaksaffären Beginners.

Intressen: Umgås med familjen, vara ute.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.