Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Det är frihet att ge sig ut på skidorna. Jag blir lugn och rensar tankarna", säger Hanna Holmgren, som första söndagen i mars gör debut i "riktiga" Vasaloppet. Höstens inledande träningspass på snö har genomförts i skidtunneln på Kviberg.

Hanna hårdtränar inför debuten

Efter två Kortvasor och en Tjejvasa är det nu dags för Hanna Holmgren att ta sig an alla de nio milen mellan Sälen och Mora. 18 år gammal gör hon debut i Vasaloppet.

Platsen är skidtunneln på Kviberg. Det är dags för säsongens första träningspass på snö. Ute är det för lite snö för att kunna åka skidor, men för mycket för rullskidor. De svart- och rödklädda SAIK-åkarna sprider snabbt ut sig runt spåret och tankarna far till kalvar på grönbete. Äntligen är det snö under skidorna.  
– Det känns alltid lite halt och vingligt att gå på riktiga skidor första gången, men det är så kul, säger Hanna Holmgren.

Mycket är lika mellan rullskidorna och de vanliga skidorna. Samma slags muskler aktiveras och det är ungefär samma teknik, men du får aldrig bakhalt på rullskidorna och inget beror på föret.
– Det gör att jag ibland kanske inte trycker till med höften som jag ska på rullskidorna och det märks när jag kommer på de vanliga. Sen känns det konstigt igen i april när rullskidorna kommer fram igen. Men jag älskar verkligen rullskidorna också.
Skidåkning har alltid funnits i Hanna Holmgrens liv. Från början var det mest utförsåkning. Längdskidor var något familjen åkte på kvällen efter en dag i backen. När Hanna var 13 år provade hon att gå på en längdskidträning första gången. 
– Jag var fast direkt.  Det var så roligt. Att åka skidor betyder mycket för mig. Det är en del av mig. Jag känner frihet när jag ger mig ut. Känslan är lite som att flyga. Jag bara swishar fram. Snön glittrar och jag kan rensa tankarna. Efteråt har jag en så go känsla i hela kroppen.

Bild: Nicklas Elmrin

Hanna tränar skidor eller rullskidor i snitt två gånger i veckan utöver det så springer hon ibland och styrketränar hemma. 
– Jag känner mig obekväm på gym där alla tittar. Jag älskar att komma ut i skogen. Där är det ingen som tittar. Det är fritt, tyst och skönt. Raw på något sätt. 
Hanna läser sista året på Naturvetenskapligt program på Hvitfeldtska. Studenten hägrar till våren och efter det finns både en plan a och en plan b. Plan a handlar om att komma ut och resa, jobba som volontär och åka på surfläger innan vidare studier. Plan b är att plugga vidare direkt. 
– Jag vet inte vad jag vill läsa ännu. Astrofysik? Marinbiologi? Medicin? Det finns så mycket att välja på.

Hanna har inga planer på att bli elitskidåkare, men är övertygad om att skidåkningen alltid kommer att finnas i hennes liv. Fast en vanlig motionär vill hon inte heller vara.
– Jag tycker det är roligare med långlopp än vanliga tävlingar nu. Jag kommer nog att satsa lite mer på det. Inte världselit, men mer än motionär. Köra fler Vasalopp och Marcialonga och liknande tävlingar. 
Om någon tvivlade på att det går att bli en riktigt bra skidåkare och bo på västkusten säger Hanna bestämt att: "Det går absolut!" För även om det inte är lika kul i en källare på Kviberg som på en glittrande myr med snöklädda granar, så finns en dimension till för Västkustlöpare. 
– Vi får kämpa mer och det gör oss duktiga. Det finns en vilja och vill man så går det! Vi utnyttjar den snö som kommer och hittar även andra sätt att träna. 

Bild: Nicklas Elmrin

Fram till vasaloppsstarten har Hanna tre snöläger inplanerade, så tre veckors mängdträning på snö blir det i alla fall. När Vasaloppet kommer närmare ökar Hanna träningen för att vänja musklerna vid allt längre pass, men hon tror inte att det är fysiken som kommer att vara det jobbigaste i dalaskogarna.
– Nej, det är nog pannbenet. Den mentala biten när negativa tankar kommer. Jag får försöka vända på det. Jag hoppas kunna komma in i det där meditativa stadiet där jag bara matar på och tänker på roliga saker.
Hon tycker att det är svårt att sätta mål och ha förväntningar på något som är så annorlunda mot allt hon gjort tidigare. 
När hon gjorde Tjejvasan 2015 var det lätt att sikta på att det skulle gå bättre än de två Kortvasorna hon gjort tidigare. De loppen går på samma sträcka, så hon visste vad det handlade om. Det gick bättre. Riktigt bra till och med och Hanna gick i mål på en tolfteplats i sin klass D17-20. Vasaloppet däremot är något helt nytt.
– Jag ser fram emot stämningen och hela upplevelsen. Människor är så glada och trevliga i spåret. Att få göra det jag tycker så mycket om tillsammans med så många andra som också tycker om det. Det ser jag fram emot. 

Drömscenariot för loppet är att hon känner sig stark hela tiden. Att hon orkar trycka på i samma tempo utan svackor och att den mentala biten fungerar. Viktigast är att vid mål känna att hon gjort sitt bästa. Att det inte sparats på något krut.
Planen är ett seedningslopp ett par veckor före starten för att få bättre startgrupp och på så vis kapa lite tid i början av loppet.
– Jag och pappa ska åka tillsammans och det känns tryggt att ha honom med för han har åkt förut. Särskilt där i starten och i trängseln upp för backen. Sedan åker jag nog ifrån honom och gör loppet i min takt. 
På startlinjen i Berga by vill Hanna vara lite nervös och känna att det spritter i kroppen. Hon kommer med all säkerhet att vara ivrig att komma iväg på sitt livs första riktigt långa lopp. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.