Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Så här lugn och stillsam brukar Bjarne Bodhi Johansson normalt inte se ut. Han är en äventyrare som exemelvis klättrat i de högsta bergskedjorna, dykt i alla världsdelar och letat tigrar i djungeln.

Han söker alltid nya faror

När Bjarne Bodhi Johansson fyllt arton bestämde han sig för att söka sin alldeles egna väg.

Som barn växte han upp med känslan att något skavde. Hade tidigt på känn att både livet och världen var större än Vänersborg och andras förväntningar på honom.
När han var 18 år bestämde han sig.
- Jag skulle leva hårt och räknade inte med att bli över 35 år, säger jordenruntfararen, dykaren och vindtunnelfantasten Bjarne Bodhi Johansson.
Han lutar sig mot berget, ser över det blanka vattnet under Skåpesundsbron och ler mjukt. 
- Jag har ett oförskämt bra liv, det kunde inte vara bättre.

Men som barn var det knöligare. 
- Jag var väl som barn är mest, men samtidigt hade jag krav på mig som kändes fel, det var något som skavde, berättar han. Känslan höll i sig och avtog inte.
- Som tonåring kunde jag inte sätta fingret på vad som inte stämde.
Han ville något annat men visste inte vad. Men så såg han filmen "Point Break" som artonåring och något klack till i honom. 
- Den känslan var enorm, jag såg filmen om och om igen, flera gånger i veckan. Det var inte bankrånen som fascinerade utan allt det andra, jakten på den perfekta vågen, friheten att välja sitt liv. Och Bjarne insåg att han måste iväg och han lämnade Vänersborg som 22-åring. 

Han har rest genom alla kontinenter, klättrat i de högsta bergskedjorna, dykt i alla världsdelar och gjort extrema bungy jump, fallskärmshopp och letat tigrar i djungeln. Sökt farorna och adrenalinkickarna, för att på något sätt komma nära det där som gör att man inser livets skörhet och storhet på samma gång. 
- Jag har aldrig haft dödsångest, säger han och blicken är fast.
Han menar att själva kopplingen till farlighet gör att man är så fokuserad och i risken uppstår den där totala kontakten med något annat. På den tunna tråden mellan liv och död finns en skärningspunkt där allt blir kristallklart. 
- Det är nödvändigt att vara just där för att känna sig hundra procent levande. 
Känslan efteråt, när man klarat av det där hoppet, dyket eller annan strapats, beskriver han som oslagbar.
- Då vrålar man bara rakt ut, det är som att fara fram på en asteroid.
Han försöker förklara den där känslan som lockar fram leendet inifrån. Den där äktheten, samhörigheten och totala kärleken till livet, jorden och naturen. 
Så medan jämnåriga utbildade sig, skaffade villa och familj, var han ute i världen och sökte den där känslan som gjorde livet fulländat. Han konstaterar att han gjort allt han drömt om, att det blev precis som han ville, utan högskolepoäng, familjeliv och karriär.
- Jag ångrar ingenting. Alla måste ta ansvar för sin egen stig.

Men efter sju år av nästan oavbrutet resande var han mätt, och bosatte sig i Borås och startade dykfirma. 
- Jag tänkte att som egenföretagare har man frihet och ingen chef, men kunderna blev som mina chefer, det var dem jag skulle göra nöjda hela tiden. 
Lusten till dykningen avtog när den skulle anpassas till andra hela tiden.
- Man ska skilja på kärlek och pengar. Det man har passion för ska man inte ta betalt för, konstaterar Bjarne, som efter ett par år la ner firman. 


Alla års erfarenhet av dykning har gjort undervattensvärlden hemvan, där känner han sig trygg och räds inte att dyka ensam. Rösten spritter när han beskriver känslan och vad som sker där under ytan. Tiden som upphör och ett tillstånd att längta till.
- Att dyka är som att vara på en annan planet, viktlös och svävande.

Men han ville mer, nyfiken på vad kroppen mäktar med och kan bemästra. Så nästa utmaning blev flygning i vindtunnel, en gigantisk cylinder med starka luftströmmar. 
- Det är som fritt fall, men i en helt onaturlig miljö. Där man slipper fallskärm men ändå får känslan av att flyga. Det är som att erövra ännu ett element och nu vill jag bli riktigt bra på att flyga, ler han. 
Efter Borås längtade han till västkusten och hittade stugan i Bokenäset, med naturen och havet tätt intill.
- Jag sökte efter vita fläckar på kartan, en plats där jag kunde utforska och göra expeditioner hemmavid.
Nu har han bott där i sju år och arbetar på ett boende för autistiska barn. 
- Att jobba är för mig att få mat på bordet, att tillgodose grundbehov, varken mer eller mindre. Samtidigt vill man bidra till samhället och göra något meningsfullt. 
Och nu trivs han med att ha en fast punkt, även om havet och vinden drar. Medan resandet och äventyren präglar hans inre och formar hans syn på livet. Det där att ta dagen som den kommer, stötta varandra och vara nöjd över det man har. Att vara ödmjuk inför världen, naturen och sina medmänniskor. Att sträva efter harmoni snarare än materiellt.
- Jag har ett bra jobb, fantastiska vänner, nyfunnen kärlek och mycket har fallit på plats, säger en ödmjukt nöjd person som lever efter en särskild devis. 
-Jag söker ständigt efter det där som gör mitt leende äkta.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.