Håkan Wennberg – sitt liv som sig själv och Kurt Olsson

Nu fyller han 75 år och funderar på att skriva en bok om sitt liv.

I en prunkande trädgård på Bohus Björkö i Göteborgs norra skärgård går skogskatten Frasse omkring och myser, obekymrad om att det runt hörnet finns en kulturhistorisk artefakt som utan vidare skulle framkalla distinkta stråk av déjà vu hos massor av medelålders svenskar.

– Den där skylten var det sista jag fick med mig när Nationalteaterns tid på Kungstorget var över, säger Håkan Wennberg som vid 75 års ålder för alltid kommer att vara förknippad med den musikaliska teatergruppens storhetstid på 1970-talet. När han lägger ut texten är det svårt att tro annat än att han alltid bott på västkusten, haft egen båt och umgåtts med fiskare. Men den här historien börjar faktiskt i Stockholm.

– Pappa drev en bokhandel på Kungsgatan, så småningom blev det skilsmässa och jag flyttade med mamma till Linköping.

Lilla Teatern i Lund

När Håkan sent 60-tal åter bröt upp var det en skoltrött yngling med bred östgötadialekt som satte ner väskan i en liten studentlya i centrala Lund.

– Det var nog meningen att jag skulle läsa något och jag höll väl ut i en termin - sedan var det kört. Så några studieskulder har jag aldrig behövt dras med.

I en gammal gymnastiksal tvärs över gården repeterade Lilla teatern och den teaterintresserade östgöten sökte sig nu allt oftare till ensemblens repetitioner.

– Jag tyckte att de var enormt bra och efter ett tag kom Med Reventberg fram till mig och frågade om jag hade lust att vara med i ”Flotten” av Kent Andersson.

En del av Lunds mest drivna teatermänniskor lockades vid den här tiden - sent 60-tal - att starta en förortsteater i Malmö.

Med Reventberg och Ulf Dageby

– Men Med och jag blev kvar på Lilla teatern och snart fick vi också sällskap av Ulf Dageby och åkte ute på turné.

1970 ville Göteborg ha sin en egen förortsteater och kärnan ur Malmögrupperingen flyttade till Backa. Trion från Lilla teatern hängde på.

Scenen på Selma Lagerlöfs torg i Backa kom under en rad år att utgöra ett nav för Nationalteaterns verksamhet, en replokal där man kunde prova nytt material för att sedan åka ut på turné.

– Det var väl det som gjorde att vi blev så bra på barn- och ungdomsteater. Från början hade vi ingen pedagogik, inga dokument eller ens någon tydlig idé - vi gick helt på feeling.

– Uppdraget gick ut på att leverera barn- och ungdomsteater men fanns det annat som vi också ville göra, då gjorde vi det.

Åren gick. Intensivt arbete med nya föreställningar och långa turnéer tog på krafterna och svetsade samtidigt ihop gruppen.

Självförtroendet på topp

Inför det makalösa Tältprojektet 1977 var självförtroendet på topp. Under fyra och en halv månad reste ett gigantiskt sällskap, aktörer och musiker, runt i Sverige och Danmark för att på 31 platser ge totalt 82 föreställningar.

– Det känns fortfarande som det största jag varit med om. Men efter turnén insåg jag också snart att det var över för min del.

Var det politiseringen som ställde till det?

– Precis. Den kvävde en fortsatt konstnärlig utveckling. I Nationalteatern tilläts alla vara väldigt egna individer. Det bidrog till att göra det svårare men var samtidigt en tillgång så länge vi gick åt ett och samma håll.

De följande tio åren kunde Håkan emellanåt ses som en i arbetslaget på en fiskebåt och i andra perioder som aktör på någon av Stockholms scener.

Blomma ut i full frihet

– Det var från Stockholm jag tog med mig idén att sätta upp en sen kabaret. Jag kallade den för Nattståndet och engagerade Lasse Brandeby att fungera som conferencier tillsammans med mig.

Brandebys alter ego - Kurt Olsson - som dittills i första hand varit en radioröst, tilläts nu att blomma ut i full frihet och den förnumstige Kurtan tog allt och alla med storm.

– Det blev TV-serier, slottsturné, krogshow, grammofonskivor, julkalender, serietidning, långfilm - och dessutom internationella TV-priser. Men allt sånt där har sin utmätta tid, när det börjar gå på rutin är det kört.

Minnet är gott och historierna många en sommardag i trädgården på Björkö. Och en del erfarenheter mår som bekant gott av lite distans. Vågar vi hoppas på en självbiografi om något år?

Lars Hjertberg

namn@gp.se