Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Hästarna blev Marias hjälp genom sorgen

Intresset för hästar fanns där redan som 3-åring då hon rymde iväg till stallet. I dag är Maria Törnqvist prisbelönad som lovande travtränare och ett framtidslöfte inom travsporten.

Vi står på Marias altan och tittar ut mot hagen där några unghästar betar i morgonsolen. Hon köpte gården Däningsholm med en yta på 38 hektar i slutet av förra året och ser flera utvecklingsmöjligheter.
– Just nu har jag ett 25-tal hästar i träning och det får man väl vara nöjd med under första året som officiell travtränare. Mitt mål är ju att bli en av de största kvinnliga travtränarna i landet. 
Hon har alltid varit tokig i hästar och Maria minns hur mamman tog med henne redan i tidig ålder till ridskolan. 
Hur gick det till med den där rymningen från dagis? 
– Jag var inte så gammal, knappt tre år och hade letat upp en hink och ställt mig på, öppnat grinden och gått två och en halv kilometer till stallet. Det blev världens polispådrag och till slut hittade en hästskötare mig i en box i stallet. Då hade jag krupit in till en häst och lagt mig i höet, skrattar Maria.

Intresset höll i sig under uppväxten, så efter grundskolan började hon på Wången travskola i Östersund. Hon gjorde praktik både i Sverige och utomlands. 
Flytten gick sen till Skara där hon jobbade för den kände travprofilen Åke Svanstedt i sju år.
– Svanstedt är speciell och en riktig tävlingsmänniska. Samtidigt fick jag mycket eget ansvar och möjlighet att prova på olika saker, vilket gjorde att man utvecklades. Det är väl mycket av det som fått mig att våga ta sådana steg som jag har gjort idag.
Hon återkommer till det här med att ta det där extra klivet. Köpet av gården var ett stort sådant.
– Visst, det är en utmaning och travet är en tuff bransch. Men man måste våga ta de där stegen för att utvecklas. Gården vi hade i Strängnäs var för liten, dessutom hyrde jag boxarna där. Här är gården och boxarna mina egna, så rent ekonomiskt blir den kostnaden ändå lägre här, menar Maria.
Dagarna börjar tidigt med träning och skötsel av hästarna och varvas med preparering av banorna. 

Oftast blir det långa arbetsdagar. Då känns priser som Joakim Sandkvist Stipendium, som delades ut på Halmstadstravet i juli, extra välkomna. Särskilt som det premierar just unga framtidslöften inom travsporten.
– Ja, det var jätteroligt, särskilt som att jag inte hade någon aning om att jag skulle få priset. Jag var där på semester med några kompisar och så hörde jag mitt namn ropas upp, så det var en glad överraskning.
Maria försöker hela tiden att hitta nya vägar i träningen. Alla hästar går inte att träna på samma sätt, så man får justera och prova sig fram. 
– Det gäller att inte träna för enformigt. Variation och hård träning utan att slita på hästarna är det som gäller. Jag tror att hästarna blir starkare på det viset.

Bild: Jan Larsson
Bild: Jan Larsson

Hon har mycket på gång och verkar vara full av energi. Jag frågar var hon hittar drivkraften. Maria tittar bort mot unghästarna och säger att hon egentligen har hästarna att tacka för allt. 
– Jag förlorade båda mina föräldrar när jag var 21 år. De fick cancerbeskedet med sju veckors mellanrum. 
Hon blir tyst en stund och rättar till kepsen.
– Det var naturligtvis en oerhört tuff tid. Ska jag vara ärlig, så vet jag inte om jag hade klarat mig utan det här med hästarna. Jobbet blev som en terapi. Hästarna gick ju jättebra och både mamma och pappa var med på många av dem, så det blev att man fortsatte. Som tur var hade jag många vänner och bekanta som har ställt upp.
Det är så kallade catchdrivers, alltså inhyrda kuskar, som Stefan Söderkvist som kör hennes hästar. Den sistnämnde vann för ett tag sedan på Axelvalla med den stora stjärnan i stallet – Rolex Bigi.

Av Sveriges 400 travtränare finns det ett 40-tal kvinnliga. Några av de mest namnkunniga är Kajsa Frick och Hanna Olofsson. Maria nämner Jennifer Tillman, som är den enda kvinnliga catchdrivern i Sverige, och en väldigt framgångsrik sådan.
– Jag känner Jennifer privat och det var så roligt när hon var med i senaste Elitloppsförsöket och vann. Det var ingen som trodde en tjej skulle vinna, så det var extra kul. 

Travbranschen är en tuff men rolig bransch. Maria menar att hon får så mycket tillbaka i kontakten med hästarna.  
– När hästarna vinner, det är ju det som gör att man vill fortsätta. Men det börjar redan när de är unghästar och man besiktigar dem i hagen. Att få förmånen att plocka ut de där guldkornen och se dem utvecklas till starthästar är så inspirerande. Sen gäller det samtidigt ha is i magen och tro på det man gör, att inte stressa, utan låta saker ta sin tid.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.