Mickael Eriksson
Mickael Eriksson Bild: Johan Tollgerdt

Här är ålder bara en kombination av siffror

55-årige göteborgaren Mickael Eriksson anses inte för gammal för att arbeta som dataingenjör på en världens viktigaste storbanker i Basel i Schweiz. ”När yngre kollegor undrar om jag kan alla nya system, svarar jag "klart jag hänger med"! säger Mickael med ett stort leende.”

ANNONS
|

1995 kom Mickael Eriksson och hans fru Annika till schweiziska Basel. Mickael fick anställning som dataingenjör på Internationella regleringsbanken (BIS) en av världens viktigaste banker då den är ett samarbetsorgan mellan sextiotalet centralbanker, däribland Sveriges riksbank.

Mickael tänkte stanna i max två år. Men tjugosex år senare bedöms hans kompetenser lika höga nu som då.

– Då arbetade jag mest på operativsystemnivå med Unix som internet baseras på, drar sig Mickael till minnes och betonar att han både utvecklats och vuxit som människa på jobbet.

Han har flyttat från IT-avdelningen till bankavdelningen.

– Förr gjordes många av våra transaktioner per telefon. Idag görs de allt oftare elektroniskt. Den resan får jag också vara med om, berättar Mickael som även tycker det är spännande att följa med i centralbankernas aktuella plan om en alternativ digital valuta till våra gamla sedlar.

ANNONS

Åldersfixering

Vi träffas vid Basels gamla Centralstation. Arbetsplatsen ligger i ett modernt höghus strax intill.

Att Mickael vid 55 års ålder skulle vara för gammal i yrket, klagar ingen på.

– Inte här i Schweiz! Visst undrar vissa kollegor om jag hänger med i den tekniska utvecklingen ibland. Men då räcker det med att visa vad jag går för. Då klagar ingen, säger Mickael som förmodar att i Sverige hade han nog tvingats lämna sin plats för en yngre dataingenjör.

Han menar att åldersfixeringen verkar större där än i alplandet.

Att Mickael lyckats hänga med i utvecklingen tackar han utbildningen på Chalmers för. Han tog examen år 1991.

– På Chalmers lär man sig att plocka upp ny information för att oavbrutet utvecklas i sitt yrke. Det är en av skolans många kvaliteter, säger han under det att promenaden leder till katedralen och senare ned till Rhenfloden.

Livet har hög livskvalité

Mickael tycker att vardagen i Basel har hög livskvalitet. Staden är vacker, naturen finns på nära håll och landet är mycket välmående. Det är inte heller långt till närliggande grannarna Frankrike, Tyskland, Österrike, Liechtenstein och Italien.

Ibland tycker han visserligen att vardagen ter sig som för en sådär femtio år sedan jämfört med Sverige.

ANNONS

Han berättar att antalet daghem är få i Schweiz och att skolbarnen kommer hem för att äta lunch. Han beklagar att det på jobbet sällan finns fikaraster.

Vidare har butikerna söndagsstängt.

– Fast det är i och för sig positivt! Folk drivs inte till shoppinghysteri då, utan träffar vänner och bekanta eller är ute i naturen istället, säger han.

Eftersom Schweiz saknar hav, ersätts Mickaels starka längtan efter Västkustens hav och måsar av Rhenfloden.

Ett par gånger om året gör Mickael som så många andra Baselbor. Han går ned till Rhen, tar av sig kläderna och lägger dem i en hermetisk sluten plastpåse. I badbyxor dyker han ned i floden med påsen, för att flyta med strömmen ett par hundra meter längre ned.

– Det är ett häftigt badställe, men också en mycket konstigt känsla av att bara drivas med av flodens starka krafter. Det går inte att streta emot, säger han och berättar att det oväntat kan komma stora trägrenar flytande.

De modiga badarna behöver dock inte sicksacka bland pråmarna.

– Vi har en egen passage, förklarar han.

Flyter med strömmen

När vi nått fram till bron Mittlere Brücke i stadens centrum ser vi plötsligt ett par prickar i vattnet.

– Där kommer några modiga badare, säger han och pekar.

ANNONS

För säkerhetens skull är de flera och de håller ihop ifall någon skulle behöva hjälp.

Annars är det inte många som kastat sig i nu i sommar.

– Rhen har svämmat över och strömmarna är starkare än vanligt.

Varje sommar reser familjen till sommarstugan i Frillesås. Havet på västkusten är ett måste.

– Det är en klassisk röd stuga som vi tycker väldigt mycket om att vara i.

Stugan ligger på hustrun Annikas föräldrars tomt.

– Våra tre döttrar är faktiskt den femte generationen som bor på denna underbara plats, berättar Annika stolt när hon med dottern Julia och hunden Simbo dyker upp på kajen vid Rhenfloden.

Annika är kemist och arbetar på en gymnasieskola med tyska som undervisningsspråk.

Döttrarna Julia studerar internationella relationer i Genève, Ellinor arbetar som inredningsarkitekt i Basel och civilekonomen Louise bor i Zürich.

Har dialekten kvar

Trots att Mickael bara tillbringat nitton år i sin födelsestad talar han flytande göteborgska. Resten av tiden har han bott utomlands.

– Jag vara bara sex månader gammal, när mamma och pappa tog mig med till Peru, säger Mickael och berättar att pappan arbetade som civilekonom för svenska företag utomlands.

Fram till tioårs ålder bodde han i Nordafrika i en tid han beskriver som politisk orolig.

ANNONS

Mickael uppskattar att ha sett andra länder och kulturer samt stiftat bekantskap med folk av annan religion.

– Att se fattiga människor leva i länder med starkt förtryck, har nog gjort mig till en ganska ödmjuk person.

Mickael Eriksson

Född 1966 i Göteborg

Uppvuxen : Örgryte

Arbetar som: Dataingenjör

Bor: Basel Schweiz

Familj: Hustrun Annika 54 och döttrarna Louise 30, Ellinor 26, Julia 21 och labradoren Simbo.

Hobbyer: Skidåkning, Golf, Tennis

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS