Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Tjejerna som älskar att springa tillsammans

Man ångrar sällan ett pass i skogen. Ändå är det många som drar sig för att springa i den på egen hand. Den här veckan har vi tränat med Forest Femmes, vars syfte är att få fler tjejer att våga springa i skogen.

För den oinvigde kan det kanske te sig lite märkligt att 60 kvinnor i färgglada funktionskläder står samlade i en stor klunga utanför ingången till Botaniska trädgården en måndagskväll. För personerna i klungan är det däremot hur självklart som helst.
För dem är måndagskvällar synonymt med traillöpning. Då har nämligen löpargruppen Forest Femmes gemensam träning, där kvinnor i alla åldrar och på alla nivåer springer tillsammans på små stigar i skogen. Det hela började i höstas, när initiativtagaren Michaela Lindgren startade löpargruppen utan några större förväntningar.
– Jag hade inte gjort någon reklam alls och förväntade mig ingenting, säger Michaela. Någonstans hade jag kanske räknat med 10–15 personer, men det kom 120 stycken första gången. Det var helt otroligt.

Idén till Forest Femmes fick Michaela Lindgren när hon började jobba på Göteborgsföretaget Icebug, som tillverkar skor för terränglöpning.
– Då upptäckte jag att alla i företaget sprang trail. Jag hade också tränat mycket löpning, men då hade det framförallt varit asfaltslopp eller på grusunderlag. Men det verkade så härligt att springa på stig, så jag ville börja med det. Och jag kommer så väl ihåg första gången jag gick ut i skogen för att springa, säger Michaela, och fortsätter:
– Jag hann inte komma längre än 10–15 minuter innan jag fick en orolig känsla. Vad händer om jag ramlar, eller om jag springer på någon? Och vad gör jag om jag springer vilse? Jag blev osäker, och det förstörde upplevelsen. Jag sprang tillbaka till min cykel och cyklade hem. Det var inte så kul som det borde vara.

Initiativtagaren Michaela Lindgren (till höger) tillsammans med Erika Lätt Nyboe. Bild: Lisa Thanner 
Initiativtagaren Michaela Lindgren (till höger) tillsammans med Erika Lätt Nyboe. Bild: Lisa Thanner 

Tyvärr är inte Michaela Lindgren den enda som känt sig orolig under löpträningen. Löpartidningen Runner’s World gjorde nyligen en undersökning om trakasserier i löpspåret, och resultatet visade att över hälften av kvinnorna i studien blivit trakasserade när de löptränat. Nästan var femte i undersökningen har någon gång blivit förföljd under en löprunda och 63 procent av kvinnorna har bytt ut sin runda eller sprungit på andra tider på dygnet på grund av rädsla för att bli påhoppad eller antastad. Motsvarande siffra för män är under tolv procent.
Oroligheten har även dokumenterats i en studie som sportkedjan Stadium nyligen genomfört. Den visade 54 procent har avstått från träning då de känner sig otrygga i mörker. I åldersgruppen 18–29 år är siffran hela 67 procent.
För att inte behöva springa ensam i skogen letade Michaela Lindgren efter löpargrupper att springa med.
– Det fanns flera stycken, men de flesta som sprang var väldigt duktiga och det är inte alltid så kul om man hela tiden hamnar längst bak, säger Michaela. Det var mycket fokus på teknik och allting var väldigt seriöst. Jag ville bara ut och springa och njuta av naturen med andra som var på samma våglängd.

Lösningen blev alltså Forest Femmes. Nu ses de varje måndag på olika platser i Göteborg för gemensam löpträning i skogen. Tanken med passet är att alla som vill ska kunna vara med. Den stora gruppen delas alltid in i flera tempogrupper och i varje grupp finns ledare längst fram och längst bak.
– Det finns så många andra grupper som fokuserar på intervallträning och sådana saker, säger Michaela. Vi är här för att ha kul, för att umgås med varandra och för att njuta av naturen. Den första frågan jag får är alltid: Hur duktig måste man vara? Det vill vi få bort. Grundstenen är att umgås, och alla ska kunna hänga med och få uppleva skogen, oavsett vilken nivå de är på.

Forest Femmes träningspass varierar mellan olika platser i Göteborg, men när Puls är på besök är det alltså Änggårdsbergen som gäller. Passet inleds med gemensam uppvärmning upp till toppen av berget, där gruppen sedan delas in i tre nivåer. Därefter väntar en timmes löpning på varierande underlag; allt från bredare grusstigar till berghällar och smala sandstigar och tjock lervälling. Naturreservatet i Änggårdsbergen har onekligen mycket att erbjuda, och höjdpunkten under kvällen är en lång, snabb stig på närmare två kilometer som lutar svagt utför hela vägen.

En av alla kvinnor som flyger fram på stigen är Kajsa-Stina Bekken. Hon har sprungit med Forest Femmes i ur och skur under hela vintern, med dubbade skor och pannlampa som välbehövliga tillbehör. 
– Jag såg någon tipsa om Forest Femmes på Instagram, så jag kollade upp det närmare och efter några veckor vågade jag vara med. Tidigare har jag tyckt att det är lite läskigt att springa i grupp, men nu är det fantastiskt. Det gör att man blir peppad, man utmanar sig själv. Tidigare har jag varken sprungit i backar eller i skog, men nu gör jag det hela tiden.
För Kajsa-Stina har Forest Femmes fungerat som en introduktion till traillöpning. Tidigare har hon mest sprungit på asfalt, men när hon i dag springer sina tre pass i veckan är skogen det givna förstahandsvalet.
– Tidigare har jag inte vågat springa på sena kvällar och i mörker. Tyvärr är man lite rädd för läskiga typer. Jag vill verkligen inte tänka så, men tyvärr gör jag det. Det låter lite töntigt, men när jag springer med Forest Femmes blir det i stället som ett spännande äventyr, där jag får springa på små slingriga stigar som jag aldrig skulle springa på annars. 

Efter en timme i skogen återsamlas alla löpare vid Botaniska trädgården igen, och humöret är på topp överallt. En som är både trött och lycklig är Mika Becker-Laurent, som står och stretchar vaderna mot en vägg efter att för första gången ha avverkat sju kilometer kuperad terräng.
– Jag har alltid velat springa i skogen, men det ar aldrig blivit så. Men sen upptäckte jag det här. Och det är helt fantastiskt, det blir en så fin vänskap där ute. Alla stöttar varandra och det finns alltid någon som knuffar på en när det behövs. Jag har aldrig sprungit så här långt innan och jag skulle aldrig orka det om jag inte hade de här tjejerna vid min sida.
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.