Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Strand på strandkant tränar inför sin debut

I många år har Mia Strand jobbat som funktionär på Göteborgsvarvet. Med nummerlappsutdelning, funktionärsservice och som prisutdelare. Det innebär att hon, trots att hon varit oerhört engagerad i loppet, faktiskt knappt sett något av själva folkfesten. I år blir det annorlunda för nu springer hon själv, för första gången.

Det är bara ungefär två år sedan 49-åriga Mia Strand började löpträna. Dessförinnan var det många år utan träning sedan hon slutade med friidrott i 20-årsåldern. 
– Jag fick reumatism och behövde komma igång och träna. Jag provade löpning och det passade mig. Det var en rörelse min kropp kände igen. Jag var ju sprinter som ung och all löpskolning satt kvar i muskelminnet.
Planen var att springa två till tre gånger per vecka, men det var svårt att få till det. Allt för lätt att skjuta tredje gången till morgondagen. Gång på gång. Då hörde hon talas om Runstreak. Ett träningsupplägg som går ut på att du springer (minst) en mile varje dag. Det vill säga ungefär 1600 meter.
– Det funkade bättre för mig. Då var det ingen tvekan om vad som gällde. Det blev som att borsta tänderna. Något jag bara skulle göra. Det gick inte att tänka ”i morgon istället”. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hon började med tanken att hålla på i 30 dagar, som blev 60, 100 och ett helt år. Nu har hon hållit på i över 550 dagar. Hon varvar längre pass med ”vilodagar” då hon bara springer två km. Det handlar inte om tider utan om att må bra och hålla igång. Allt eftersom har nyfikenheten på långlopp smugit på. Förra året gjorde hon sitt första marathon när hon tillsammans med sin man sprang Oslo Marathon. En upplevelse som gav mersmak. I år är det Svalbard Marathon som är huvudmålet.
– Det går två veckor efter Göteborgsvarvet så jag får lägga upp min träning därefter. När jag springer loppen är det för att få variation i min träning, men jag kommer ju att springa dagen efter också så jag anpassar mig efter det. 

Bild: Nicklas Elmrin

Mia arbetar som chef för vägledningsavdelningen på förvaltningen för Arbetsmarknad och vuxenutbildning.  Hennes erfarenheter som chef, med allt vad det innebär av att lösa utmaningar och utveckla och forma organisationer, har gett henne uppdrag inom friidrotten. När barnen började träna friidrott började Mia också engagera sig. 
– Jag har alltid varit en föreningsmänniska och har tidigare varit aktiv i BRIS och Amnesty. Så det blev naturligt att vara engagerad förälder, hjälptränare och allt eftersom mer engagerad i klubben.
Klubben är Örgryte IS Friidrottsklubb. Hon satt i ÖIS styrelse som ledamot 2013-2014 och var ordförande under 2015. Under de åren arbetade de för att bli en alliansförening. 2016 bildades alliansen formellt, just efter det att Mia Strand lämnat ordförandeposten. Nu är hon ledamot av Göteborgs Friidrottsförbunds styrelse och Götalandsregionens valberedning har bett henne att ta uppdrag för organisationen som arrangerar Götalandsmästerskapen för ungdomar och seriematcher för seniorer.
– Jag ska åka och träffa dem i Jönköping under våren och se vad det leder till. De gör ett fantastiskt arbete och de som varit drivande är nu 79 och 80 år gamla så de känner att de vill lämna vidare. 

Som engagerad i friidrottsklubb i Göteborg, eller förälder till friidrottsaktiva barn är det en naturlig del att vara funktionär på Göteborgsvarvet. Mia Strand har under många år stått i inomhus och delat ut nummerlappar och hjälpt deltagare med information, eller funnits på funktionärsservice och varit ett stöd för alla som ställer upp och gör varvet möjligt. Förra året var hon med och var prisutdelare. Så trots alla timmar och allt arbete har hon inte själv sett så mycket av varken loppet eller folkfesten. Hon har hela tiden varit i kulisserna. På ett sätt är hon det fortfarande i sin roll som ledamot i förbundet. 
– Det är fantastiskt roligt at få se den sidan av arbetet. Det pågår ju hela året. I år ska jag ju även få ta del av loppet och folkfesten. Det ska bli spännande. Vad kommer jag att tycka om att det är så mycket folk? Jag är van att springa själv.

Mia har aldrig varit en idrottstjej. Hon sökte sig inte till olika sporter som liten, men hon var snabb och hade en naturlig talang för sprint. Hennes idrottslärare hemma i Västerås frågade henne gång på gång om hon tagit kontakt med någon friidrottsklubb. Så till slut gjorde hon det – och tyckte om det. Hon tränade även balett under många år som ett komplement till friidrotten.
– Det var roligt med sprint för det gick bra för mig. Som bäst sprang jag 100 meter på 12 sekunder och var fyra i Sverige. Tyvärr var det mycket skador också och det var därför jag slutade när jag var 20 år. Nu finns det en helt annan inställning till skador och rehab än det gjorde då. Nu är friidrotten bättre på att låta rehab ta tid och lyssna på kroppen. Då var det mer att bara köra på. 
Att lyssna på kroppen är centralt för Mia Strand. Hon tränar för att må bra och påminner sig själv om att hon inte hållit på så länge. Det är inte nu hon ska jaga tider. Nu bygger hon upp sig för att kanske kunna vara snabb om några år. För det är ett långsiktigt projekt det här med löpningen. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.