Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Johan Petersen har genomgått två levertransplantationer. I dag arbetar han 25 procent, men han räknar med att snart gå upp i arbetstid.

Johan lever med sin tredje lever

Flera gånger har Johan Petersens timmar varit räknade. Han lever nu med sin tredje lever.

– När det såg som mörkast ut ville jag ge upp. Men tre läkare peppade mig att kämpa vidare, säger han.

Johan Petersen växte upp i en berömd krögarfamilj. Han farfar, dansken Sophus Petersen, var restauratör på gamla Restaurang Lorensberg. Föräldrarna Bengt och Ulla startade Sofus och senare Sofina, klassiska näringsställen.
– Vi har lagat käk till göteborgarna i mer än hundra år, säger Johan.
Det var andra tider på mer än ett sätt:
– Alkoholkulturen i vår bransch var annorlunda. Det dracks rätt mycket. Min sjukdom är delvis alkoholrelaterad.

Nu tillhör han en liten skara som levertransplanterats två gånger.
– Jag skulle tro att vi är ett tiotal svenskar, säger han.
Johans resa genom sjukvården startade när han var i 35-årsåldern och den har kantats av motgångar när kroppen slagit bakut.
– Jag hade smittats av blodsjukdomen hepatit C, gulsot. Det var som om jag fått en spann kallt vatten över mig när jag fick reda på det. Jag är en känslomänniska, men tog det ändå med ro.
Rent fysiskt var det tuffare när det togs leverprover på honom.
– En 20 centimeter lång nål sköts in i levern. Det kan nog jämföras med att bli sparkad rakt in i bröstet av en häst. Jag kröp ihop, kved och tappade andan.

Efter några år svullnade kroppen, Johan gick upp till 128 kilo. Nästa varningssignal, svår hosta, kom 2001. 
– Jag var rökare men vårdcentralen skrev ut hostmedicin.
En läkare på Kungsbacka sjukhus skickade honom direkt till Hallands sjukhus i Varberg där Johan fick besked om att ena lungan var vätskefylld.
– Vid ett tillfälle tömdes min lunga för fort och jag höll på att kvävas. Det var första gången jag var illa ute. 
En akutsköterska som han känner gav honom en biografi av en kvinna där budskapet var: från gulsot till levertransplantation. 
– Jag såg kopplingen till mig själv 
I december 2011 togs hans in på Sahlgrenska – och han visste vad han ville:
– Jag sa att jag ville bli levertransplanterad. 

Bild: Clas-Göran Sandblom

Johan blev snabbt allt sämre, blodtrycket var katastrofalt dåligt: runt 30/20. Hustrun fick veta att Johan hade fem dagar kvar att leva.
– I desperation skrek min fru till personalen att köra mig till intensiven. Så blev det och det räddade mig.
– Ett urgent call efter en ny lever gick ut över Europa. Jag var riktigt dålig. Jessica ville ta upp en diskussion med mig om sådant som måste skötas – ifall jag skulle dö. Men jag orkade ändå svara att jag inte skulle dö. 
I sista stund hittades en donator.
– Det enda jag vet är att den kom från en ung tjej i Lund, hon hade dött i astma. När jag var hemma igen kom känslor av tacksamhet av att åter få uppleva naturen och allt annat i vardagen. Men jag fick vara extremt försiktig för att inte dra på mig infektioner. Till slut blev jag stark nog att ta barnen till förskolan och att rasta hunden.

Efter ett halvår uppstod en ny kris. Levern syresattes inte, det slutade med en ny transplantation.
– Levern kom från en dansk som omkommit i en trafikolycka. Den här gången hade jag bättre fysik och en inre styrka. Personalen gnuggade sig i ögonen när jag var på benen dagen därpå.
En följdsjukdom och en bortopererad gallgång gjorde att Johan tappade gnistan.
– Jag ville inte leva. Tre läkare kom in och peppade mig. Det blev en nödvändig injektion för mig. 
Johan vill att fler ska donera organ. 
– Många säger att de är villiga till det men gör inte slag i saken. De låter donationskortet ligga kvar i plånboken. Istället för att anmäla sig via nätet.
Vilka personer har gjort så att du överlevt? 
När frågan kommer blir hans ögon tårfyllda.
– Min dåvarande fru Jessica och personalen på Sahlgrenska, läkarna Maria Casterdal, Gustaf Herlenius, Magnus Ritzell och Jonny Norrby.
Johan Petersen känner stor ödmjukhet.
– Man hör folk tala om 30-årskris, men vad är det? Jag är oerhört tacksam att jag fått fira min 61-årsdag och att jag har ett helt annat go i mig mot tidigare. 

Andra märker att han utstrålar livsglädje:
– Det har hänt att personalen bett mig peppa en annan patient och det har jag gjort.
Levertransplanterade har ett "Mercedesmärke" på magen – ett snitt uppåt och två åt sidorna.
– På badstränderna brukar jag kolla om det finns någon mer som har ett sådant. Men än, efter 15 år, har jag inte sett någon. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.